Vecka 34. Tvillingundret.

Det är ett under att tvillingarna får plats i min mage, det är ett under att de är kvar i min mage. Ett tvillingunder. Det är ett under att min kropp kan bära två bebisar. Ett tvillingunder. Det är ett under att jag STÅR UT med de kroppsliga krämporna som följer med graviditeten. Ett TVILLINGUNDER! Så vad ska man göra? Tacka Gud? Just nu känns det som att jag vill vänta med att tacka Gud tills tvillingarna är ute och i min famn. Tacksamheten ligger i undret att vi ska få två små, förhoppningsvis friska, barn.

Idag är den här graviditeten inne på vecka 33+3. Således är det alltså en tid kvar tills de små underverken kommer ut. Tre veckor skulle jag gissa på, även om det känns som att de skulle kunna komma närsomhelst. Och varsomhelst! Varsomhelst på min mage känns det som att de försöker tränga sig ut. Det trycker på i varenda "hörn" när de är som mest aktiva. Det kommer en armbåge och spänner ut naveln nästan till bristningsgränsen, det ligger ett huvud som pressas ner mot min bäckenbotten så det känns som att den ska brista, det "åker" en fot längs med revbenskanten så att man kan tro att bröstkorgen ska sprängas... Vilken väg var de de skulle komma ut nu då? Jajustja, "där nere" ja. Jaha, men där har jag ju tappat känseln för länge sen ju.

Förutom att jag har svårt att gå, stå, ligga sitta, äta (utan att få halsbrännan från helvetet) - alltid ska det göra ont någonstans, vara svullet, trycka eller domna - så har jag nu drabbats av en våldsam graviditetsklåda. Alltså, det måste vara den värsta klådan en människa kan drabbas av! den sitter djupt, den sticker och bränner och går ALDRIG över, och såklart är den värst på natten och såklart är den värst på magen över de fina bristningarna och mellan fingrar och på fingrar och handflator, insidan låren och på fötterna! Ingen salva hjälper. Det bara svider och sticker ännu mer. Det blir sår och det sväller upp. Det KAN bero på hepatos, att min lever inte klarar av graviditetshormonerna och massa gifter går ut i blodet i stället för in i tarmen och ut den naturliga vägen. Gallsyror. Och det får man tydligen sån här klåda av. Jag lämnade blodprov igår som ska skickas på analys så får vi se vad det visar. Jag är såklart orolig, framför allt för tvillingarna, då det kan innebära att de får syrebrist...

Det är verkligen så, att det blir jobbigare och jobbigare dag för dag. Det trodde jag faktiskt inte för en vecka sen, att det skulle kännas så här nu. Och jag tror inte riktigt ekvationen går ihop, jag tror att det blir värre och värre, fastän jag tänker rätt ofta "nu kan det väl inte bli värre". Lika mycket som var skillnad från vecka till vecka förut, kan vara skillnad från dag till dag nu.

Guldstunderna är när jag kan hitta en bekväm ställning och bara njuta av tvillingarnas rörelser där inne... Känna dem, klappa lite på magen, prata lite med dem och drömma om hur de ser ut, och vad de är för individer och hur vi kommer få det när de kommer ut. Jag har i alla fall bäddat deras spjälsäng, som de ska få dela till en början. Det är så mysigt att titta på den. Men någon förlossningsväska har jag inte färdigställt än, väntar på att belamringen i sovrummet där nere (som varit sov- bygg- och sågrum under badrumsrenoveringen) ska upphöra så att jag kan komma åt och få utrymme för att packa alla grejer.

Vad ska jag göra de här sista veckorna? Hur ska jag kunna röra på mig när 10 kilos tyngd ligger koncentrerat framåtriktat och nedåtriktat. Och inga stilla kilo heller, är en väldig aktivitet ibland. Snart får jag i alla fall "flytta ner" eftersom badrummet blir klart denna vecka. (HURRRAAAAA!). Har ju "bott" toa-nära på övervåningen i ett par veckor nu. Nu får jag snart bo toa-nära där nere. Och vilken toa sen! Vårt badrum blir verkligen S*K*I*T*S*N*Y*G*G*T.

Badrumsgubbarna (tänker framför allt på DAVID, Davids pappa, Niklas och Stefan) har jobbat på heroiskt, vilket resulterar i gatans (eller Stadens? Eller Länets? Eller kanske till och med SVERIGES?) mest välgjorda och snyggaste badrum! Bild kommer, jag lovar.

Kram på er, alla som läser/följer bloggen. Snart har vi mycket att glädjas över!