Skryter jag nu?
Idag var vi iväg på nästa prövning. Gudstjänst/Luciakonsert på Annagården. Fulla kyrkan nästan. Bara vi föräldrar, Magnus och tvillingarna kom från "vårt håll". Men väl där fanns det såklart många famnar som kunde ge bärhjälp och tröst - men nån tröst behövdes inte för tjejerna sov såklart nästan hela tiden.
Amning, blöjbyte och försök att hålla reda på spattig Magnus medans gudstjänsten fortlöpte. Tur att prästen inte hade så prästiga uppdrag som annars om söndagarna utan kunde vara lite pappa samtidigt.
söndag 13 december 2009
Bara vi
Bara vi är modiga nog (läs: galna) att ge oss iväg på bioföreställning för barn med vild 2,5 årig och tvillingflickor 1 månad gamla men med bara TVÅ vuxna. Vi alltså. Föräldrarna. Vilka hade vågat ge sig iväg på nåt sånt?
Vi gjorde det i alla fall. Vi fixade det. Det blev mysigt, Magnus var nöjd. Trots tvillingbajsblöjebyte, amning och godis-kaos mitt i föreställningen. Både i salongen och utanför.
Föreställningen var 45 minuter lång och bestod av 4 stycken korta Alfons-filmer.
Vi klarar allt.
Vi gjorde det i alla fall. Vi fixade det. Det blev mysigt, Magnus var nöjd. Trots tvillingbajsblöjebyte, amning och godis-kaos mitt i föreställningen. Både i salongen och utanför.
Föreställningen var 45 minuter lång och bestod av 4 stycken korta Alfons-filmer.
Vi klarar allt.
onsdag 9 december 2009
onsdag 2 december 2009
flickor som följs åt och juledoft och filmjölksbajs i hemmet
Flickorna Åslund följs åt. Såklart - de är ju faktiskt tvillingar! *skrattar* De väger exakt likadant och är lika långa sånär på nån halvcentimeter och nåt gram. 3800 gram tunga och 53 cm långa är de. Följer kurvan exakt fortfarande.
Saker som tyder på att de är tvåäggstvillingar: De hade varsinn moderkaka, de hade varsin fostersäck, det var ett tydligt "lambda-tecken" på ultraljudet.
Saker som tyder på att de är enäggstvillingar: De är av samma kön, de är lika långa och väger lika mycket, de har likadana handavtryck (i princip), de har likadana storkbett i pannan och nacken och över huvudet taget så är de väldigt lika varandra. Hade inte Emma haft en annorlunda örsnibb så hade det varit väldigt svårt att skilja dem åt. Enäggstvillingar sägs vara en slump medan tvåäggstvillingar är ärftligt - och vi har inte tvillingar i släkten i "vårt led". Och trots ovanstående tecken på tvåäggstvillingar så kan det vara enäggs ändå. Tiden får utvisa.
Vi har, trots ruschen här hemma, lyckats få till lite adventsstämning. Magnus, jag och David hjälptes åt i helgen som gick att sätta upp stjärnor och adventsstakar i fönstren, plocka fram lite ljus och adventsljusstaken. Och ingen advent och jul utan hyacint-doft i hemmet! Minst en hyacint och helst en amaryllis ska stå på Åslunds köksbord i jule- och adventstider. Nu blandas hyacintdoften ibland med doften av filmjölksbajs. Tvillingbajs. Och ibland blir det stockning vid skötbordet eller parallelbyte med en tvilling vid ett varsitt skötbord. Men det är advent ändå, och advent är mysigt!
Och så till detta om ärret efter mitt kejsarsnitt. Det vill inte läka. BVC sköterskan, som är gammal operationssköterska, tittade på såret, som gått upp lite i änden, och konstaterade att det var ett granulom som hon lapiserade. Läskigt värre - men nu ska det bli BRA! Hade hon inte upptäckt det så hade det inte läkt, för tydligen klarar inte kroppen av att läka det själv utan det skulle fortsätta att vätska och vara... Tack och lov för goa, snälla, rara duktiga BVC sköterskor/sjuksköterkor som vet vad de gör!
Apropå sköterskor. Förlossningsbarnmorskan ringde upp mig idag, bara för att höra hur allt går för oss. Så himla snällt och omtänksamt. Jag har tänkt mycket på dem, henne och undersköterskan, och va bra de var och hur trygg jag var, hur roligt vi hade. Jag kommer aldrig att glömma henne och undersköterskan, varken till namn eller minnesbilden av dem. Ibland har man tur och hamnar i rätt händer.
Det var allt för nu. Nästa gång hoppas jag att jag har tid att lägga ut lite bilder.
Saker som tyder på att de är tvåäggstvillingar: De hade varsinn moderkaka, de hade varsin fostersäck, det var ett tydligt "lambda-tecken" på ultraljudet.
Saker som tyder på att de är enäggstvillingar: De är av samma kön, de är lika långa och väger lika mycket, de har likadana handavtryck (i princip), de har likadana storkbett i pannan och nacken och över huvudet taget så är de väldigt lika varandra. Hade inte Emma haft en annorlunda örsnibb så hade det varit väldigt svårt att skilja dem åt. Enäggstvillingar sägs vara en slump medan tvåäggstvillingar är ärftligt - och vi har inte tvillingar i släkten i "vårt led". Och trots ovanstående tecken på tvåäggstvillingar så kan det vara enäggs ändå. Tiden får utvisa.
Vi har, trots ruschen här hemma, lyckats få till lite adventsstämning. Magnus, jag och David hjälptes åt i helgen som gick att sätta upp stjärnor och adventsstakar i fönstren, plocka fram lite ljus och adventsljusstaken. Och ingen advent och jul utan hyacint-doft i hemmet! Minst en hyacint och helst en amaryllis ska stå på Åslunds köksbord i jule- och adventstider. Nu blandas hyacintdoften ibland med doften av filmjölksbajs. Tvillingbajs. Och ibland blir det stockning vid skötbordet eller parallelbyte med en tvilling vid ett varsitt skötbord. Men det är advent ändå, och advent är mysigt!
Och så till detta om ärret efter mitt kejsarsnitt. Det vill inte läka. BVC sköterskan, som är gammal operationssköterska, tittade på såret, som gått upp lite i änden, och konstaterade att det var ett granulom som hon lapiserade. Läskigt värre - men nu ska det bli BRA! Hade hon inte upptäckt det så hade det inte läkt, för tydligen klarar inte kroppen av att läka det själv utan det skulle fortsätta att vätska och vara... Tack och lov för goa, snälla, rara duktiga BVC sköterskor/sjuksköterkor som vet vad de gör!
Apropå sköterskor. Förlossningsbarnmorskan ringde upp mig idag, bara för att höra hur allt går för oss. Så himla snällt och omtänksamt. Jag har tänkt mycket på dem, henne och undersköterskan, och va bra de var och hur trygg jag var, hur roligt vi hade. Jag kommer aldrig att glömma henne och undersköterskan, varken till namn eller minnesbilden av dem. Ibland har man tur och hamnar i rätt händer.
Det var allt för nu. Nästa gång hoppas jag att jag har tid att lägga ut lite bilder.
torsdag 26 november 2009
lägesrapport
Emma och Karin mår bra! 17 dagar gamla idag. Ammar, bajsar, sover och skriker litegrann. Världens härligaste ungar! Växer gör de också, 4 cm sen födseln. Och mat får de i sig så det räcker för dem båda - stadigt upp på viktkurvan! Känns bra och jag ammar faktisk inte HELA tiden som en del kanske kan tro. För det mesta går det bra att amma en i taget eftersom de blir mätta fort, men vill jag att de ska bli extra mätta och extra fort så tar jag en vid varje bröst, då drar de igång mjölk-flödet ordentligt åt varandra! :-)
Jag börjar också må bättre. Ingen feber längre. När vi kom hem från BB fick jag med mig smärtstillande mot eftervärkarna och för smärtan i operationssåret. De fortsatte jag ta hemma i flera dagar, vilket gjorde att jag inte märkte att jag hade feber. Jag gick och frossade här hemma, frös, skakade, frös, skakade, och så hade jag faktiskt ont över en knöl över ärret. Stundvis väldigt ont. Jag lät bli att ta eftermiddagsdosen av medicinen och på kvällen kom febern som ett brev på posten. Klart att det var nåt fel på mig! Jag var ju hur matt som helst, orkade ingenting. Men jag tänkte att jag var lite "ur-ammad" och att det var hormoner...
Det blev akutenbesök och prover togs som inte visade bra, utan det var alltså en infektion nånstans - i operationssåret förmodar man. Jag blev således inlagd över natten och vid ett nattligt toabesök i mitt rum så petar jag till magen lite där nere kring ärret och då bara brister det och forsar ut massa vätska... Kändes som att hela magen brast, men så var det ju inte.
Jag är inte helt bra än, såret är inte helt läkt, men jag hoppas att antibiotikan tar kål på vad skit som finns i min kropp, så att jag kan få börja leva och må bra! Det har varit extremt extremt tufft de här dagarna och vi är för det mesta själva här hemma så det är tufft för oss båda.
MEN - jag vill rikta ett STORT tack till alla vänner som bryr sig så mycket om mig och oss! Ni vet nog själva vilka ni är som läser det här. Vänner som går att anförtro sig åt, vänner som skickar söta små nallar i tider av förtvivlan, vänner som uppvaktar, vänner som skickar presenter på post, vänner som köper hem blöjor åt oss och kommer med fika, vänner som lyssnar på andra änden av msn eller sms, vänner som rycker ut och skjutsar akut till lasarettet, vänner som skriver stöttande ord på facebook...
Ni är ovärderliga för mig - ert stöd betyder så jättemycket. Tack.
Jag börjar också må bättre. Ingen feber längre. När vi kom hem från BB fick jag med mig smärtstillande mot eftervärkarna och för smärtan i operationssåret. De fortsatte jag ta hemma i flera dagar, vilket gjorde att jag inte märkte att jag hade feber. Jag gick och frossade här hemma, frös, skakade, frös, skakade, och så hade jag faktiskt ont över en knöl över ärret. Stundvis väldigt ont. Jag lät bli att ta eftermiddagsdosen av medicinen och på kvällen kom febern som ett brev på posten. Klart att det var nåt fel på mig! Jag var ju hur matt som helst, orkade ingenting. Men jag tänkte att jag var lite "ur-ammad" och att det var hormoner...
Det blev akutenbesök och prover togs som inte visade bra, utan det var alltså en infektion nånstans - i operationssåret förmodar man. Jag blev således inlagd över natten och vid ett nattligt toabesök i mitt rum så petar jag till magen lite där nere kring ärret och då bara brister det och forsar ut massa vätska... Kändes som att hela magen brast, men så var det ju inte.
Jag är inte helt bra än, såret är inte helt läkt, men jag hoppas att antibiotikan tar kål på vad skit som finns i min kropp, så att jag kan få börja leva och må bra! Det har varit extremt extremt tufft de här dagarna och vi är för det mesta själva här hemma så det är tufft för oss båda.
MEN - jag vill rikta ett STORT tack till alla vänner som bryr sig så mycket om mig och oss! Ni vet nog själva vilka ni är som läser det här. Vänner som går att anförtro sig åt, vänner som skickar söta små nallar i tider av förtvivlan, vänner som uppvaktar, vänner som skickar presenter på post, vänner som köper hem blöjor åt oss och kommer med fika, vänner som lyssnar på andra änden av msn eller sms, vänner som rycker ut och skjutsar akut till lasarettet, vänner som skriver stöttande ord på facebook...
Ni är ovärderliga för mig - ert stöd betyder så jättemycket. Tack.
söndag 15 november 2009
Flickorna Åslund!
Karin Linnéa Åslund - född 091109 kl 17.59, 3280 gram, 48 cm
Emma Kristina Åslund - född 091109 kl 20.53, 3520 gram, 48 cm
Karin föddes först efter igångsättning genom håltagning av fosterhinnorna. Igångsättning kl 13.30 sen gick det JÄTTEFORT mellan etablerade värkar tills hon kom. 13 minuter krystade jag och när hon kom ut och jag trodde inte det var sant. Hon var så fiiiiin. Hon kom med huvudet först och allt gick jättebra. Vi hade kul i salen!
Sen blev jag JÄTTEARG för att jag skulle behöva föda ett TILL BARN!!! Nog för att jag ville det såklart, men hu va ont det gör att föda barn.
Men med all rätt - Emma hade satt sig på "huk" över bäckeningången som över en potta så på 2 timmar hände IIIIINGENTING. Förutom att jag hade på tok för ont. Jag visste såklart redan efter en halvtimme att det gått för lång tid, men det var förrns efter två timmar som de två läkarna och barnmorskan förstod att det inte skulle gå.Vattnet hade inte ens gått och hon hade inte trängt ner alls. Läkaren tittade snabbt en sista gång, och konstaterade på sin danska brytning "vi afbruter" (sen hörde jag henne mumla om att det var för mycket smådelar ivägen = förmodligen Emmas fötter). Snabbt bort med värkdroppet, dit med bricanyl värkstoppande. Värkar ändå... Beslut om snitt kl 20.30. Värkar.... Arg arg arg... överflyttning från säng till säng till brits. Darrade som ett asplöv men VÄLDIGT lättad och glad. Spinalbedövning sätts och mina ben försvinner. Upp på britsen, dit med skynke (ok, gick inte så fort som det låter när jag berättar det, men det är för att jag inte har så mycket tid på mig nu, haha) och så efter en liten stunds bökande i min mage så hör jag ett underbart vackert skrik... Och det var så häftigt, så himla häftigt! Vi fick inte höra på en gång att det var en till tjej utan de sa att vi fick titta själva.
20 minuter alltså mellan beslut om snitt och födelse. Och så var jag tvillingmamma.
Och nu är vi hemma och mår väldigt bra hela familjen! Ruschigt värre såklart och en enda röra, men fullständigt underbart....
Och Magnus är världens bästa storebror!!!!
söndag 8 november 2009
tvillingar som inte förstår.... vecka 39
De här kära barnen i min mage verkar inte ha förstått att det är UTANFÖR min mage det är tänkt att de ska leva sina liv. UTANFÖR, alltså. Rent krasst så lever de faktiskt till viss del utanför min mage. En fot här, ett knä där, ett huvud som trycker ut min mage så den blir 5 cm "längre"... Man kan alltså se konturerna av bebiskropp, i alla fall UTANPÅ min mage. Alltid nåt.
Jag går in i vecka 39 idag. Vem hade trott att jag skulle gå så långt... Jag har gått upp 14 kilo, (vilket bara är graviditetskilon varav hälften är barn, resten moderkaka, fostervatten, livmodervävnad, större bröst, extra blodmängd, extra energireserver och vätska - vilket egentligentillsammans skulle landa på långt över 14 kilo för en tvillinggraviditet...), jag har stått ut med illamående, vansinnig trötthet, hormonutbrott, foglossning, KLÅDA och karpaltunnelsyndrom. Men det tänker de inte på de små liven där inne! Det får vara nog nu tycker jag. Klådan har ju långt ifrån gått över, den stör fortfarande extremt mycket, framför allt min sömn. Den har dessutom ändrat karaktär både en och två gånger, och utslagen ser helt annorlunda ut mot vad de gjorde från början när diagnosen PUPPP ställdes. Eländigt är det i alla fall! misstänker dock att betnovat kutan emultion som jag smörjer med gör mer ont än gott... Biverkningar. Summa summarum: KLI KLI KLI KLI KLI KLI, blod, sveda, skrik, tårar, dusch, smörj, vila, kli kli kli kli, blod skrik tårar....
Dags för tillväxtultraljud imorgon igen. Gissar på 3400 gram per bebis. Jag kommer föreslå att läkaren gör en hinnsvepning, alternativt att vi får komma upp på förlossningen och sätta igång det på annat sätt. Hoppas vi får friska bebisar!!!!
NÅT måste ju ha hänt. Jag har ju haft förvärkar i en vecka nu och häromnatten var de ganska starka och med 5 minuters mellanrum i 2 timmar. Men sen avtog de. Jag borde ha öppnat mig liiiite i alla fall.
Kom igeeeeeen nu då! Tvillingarna -tja la la la la la, tvillingarna tja la la la la.
Lite värkar tack!
Jag går in i vecka 39 idag. Vem hade trott att jag skulle gå så långt... Jag har gått upp 14 kilo, (vilket bara är graviditetskilon varav hälften är barn, resten moderkaka, fostervatten, livmodervävnad, större bröst, extra blodmängd, extra energireserver och vätska - vilket egentligentillsammans skulle landa på långt över 14 kilo för en tvillinggraviditet...), jag har stått ut med illamående, vansinnig trötthet, hormonutbrott, foglossning, KLÅDA och karpaltunnelsyndrom. Men det tänker de inte på de små liven där inne! Det får vara nog nu tycker jag. Klådan har ju långt ifrån gått över, den stör fortfarande extremt mycket, framför allt min sömn. Den har dessutom ändrat karaktär både en och två gånger, och utslagen ser helt annorlunda ut mot vad de gjorde från början när diagnosen PUPPP ställdes. Eländigt är det i alla fall! misstänker dock att betnovat kutan emultion som jag smörjer med gör mer ont än gott... Biverkningar. Summa summarum: KLI KLI KLI KLI KLI KLI, blod, sveda, skrik, tårar, dusch, smörj, vila, kli kli kli kli, blod skrik tårar....
Dags för tillväxtultraljud imorgon igen. Gissar på 3400 gram per bebis. Jag kommer föreslå att läkaren gör en hinnsvepning, alternativt att vi får komma upp på förlossningen och sätta igång det på annat sätt. Hoppas vi får friska bebisar!!!!
NÅT måste ju ha hänt. Jag har ju haft förvärkar i en vecka nu och häromnatten var de ganska starka och med 5 minuters mellanrum i 2 timmar. Men sen avtog de. Jag borde ha öppnat mig liiiite i alla fall.
Kom igeeeeeen nu då! Tvillingarna -tja la la la la la, tvillingarna tja la la la la.
Lite värkar tack!
fredag 6 november 2009
Inga tvillingar... utanför min mage.
Tvillingarna är kvar i min mage och det verkar som att där tänker de stanna. Där kommer de leva och bo och gotta sig på de fina resurser som min kropp erbjuder. Mitt järnvärde är nere på 100 vilket är toklågt, men jag får väl tänka att tvillingarna behövt ta av mitt järn helt enkelt och det är ju viktgt att de mår bra.
Undrar hur länge de tänkt husera där inne i magen? Och det undrar nog inte bara vi, utan hela Falun skulle jag säga och en liten bit av övriga Sverige. Min mage verkar ju erbjuda god miljö, plats och näring så jag kanske får bära dem 9 månader till.
Nej men skämt åsido. Vi VET i alla fall att inom 2 veckor så ÄR vi trebarnsföräldrar. Det är ju två veckor till beräknad förlossning, men det är ju VÄLDIGT ovanligt att tvillingar föds vid 40 veckor. Jag har redan passerat snittet, som är vecka 36-37.
Jag skämtade inte när jag sa att hela Falun väntar på de här tvillingarna. Det är ju många vi inte känner, men som ändå känner oss, så att säga, som känner till att vi väntar tvillingar. Sen följer folk det via fantastiska facebook (varsågod - det bjuder jag på), vänner som känner vänner vet om det, kör-vänner, dagisföräldrar, f.d. arbetskamrater till mig m.m. Ja alla som på något sätt varit i kontakt med nån av oss på ett eller annat sätt tror jag! Mycket beroende på att vi är en familj som folk känner till, med tanke på Davids jobb. Och så alla de människor som faktiskt står oss nära. Alla undrar när tvillingarna kommer eller om de har kommit. Och om man vill veta hur det står till med den saken går det alltså nästan att knacka vilken som helst på stan på axeln och fråga om Åslunds fått sina tvillingar. Eller om prästen fått sina tvillingar, så kan man alltså i många fall få ett besked.
Men jag ser absolut ingen nackdel i att så många är engagerade i detta, snarare tvärtom. Det är roligt. Roligt att så många bryr sig! TACK allihop för ert stöd och era tankar! Det betyder oerhört mycket med allt stöd och alla hejarop från olika håll.
Förhoppningsvis är det inte många timmar eller dagar kvar tills de här barnen i min mage får se dagens ljus och tills dess är det bara väntan som gäller. Men vi är redo. Vi är alla redo.
Undrar hur länge de tänkt husera där inne i magen? Och det undrar nog inte bara vi, utan hela Falun skulle jag säga och en liten bit av övriga Sverige. Min mage verkar ju erbjuda god miljö, plats och näring så jag kanske får bära dem 9 månader till.
Nej men skämt åsido. Vi VET i alla fall att inom 2 veckor så ÄR vi trebarnsföräldrar. Det är ju två veckor till beräknad förlossning, men det är ju VÄLDIGT ovanligt att tvillingar föds vid 40 veckor. Jag har redan passerat snittet, som är vecka 36-37.
Jag skämtade inte när jag sa att hela Falun väntar på de här tvillingarna. Det är ju många vi inte känner, men som ändå känner oss, så att säga, som känner till att vi väntar tvillingar. Sen följer folk det via fantastiska facebook (varsågod - det bjuder jag på), vänner som känner vänner vet om det, kör-vänner, dagisföräldrar, f.d. arbetskamrater till mig m.m. Ja alla som på något sätt varit i kontakt med nån av oss på ett eller annat sätt tror jag! Mycket beroende på att vi är en familj som folk känner till, med tanke på Davids jobb. Och så alla de människor som faktiskt står oss nära. Alla undrar när tvillingarna kommer eller om de har kommit. Och om man vill veta hur det står till med den saken går det alltså nästan att knacka vilken som helst på stan på axeln och fråga om Åslunds fått sina tvillingar. Eller om prästen fått sina tvillingar, så kan man alltså i många fall få ett besked.
Men jag ser absolut ingen nackdel i att så många är engagerade i detta, snarare tvärtom. Det är roligt. Roligt att så många bryr sig! TACK allihop för ert stöd och era tankar! Det betyder oerhört mycket med allt stöd och alla hejarop från olika håll.
Förhoppningsvis är det inte många timmar eller dagar kvar tills de här barnen i min mage får se dagens ljus och tills dess är det bara väntan som gäller. Men vi är redo. Vi är alla redo.
söndag 1 november 2009
Måndag
Blir det som David sagt bebisarnas födelsedag? Han tippade rätt på Magnus födelsedag ju.
Men jag hoppas på mer än de förvärkar jag känt idag redan IMORGON. Spännande spännande.....
Men jag hoppas på mer än de förvärkar jag känt idag redan IMORGON. Spännande spännande.....
onsdag 28 oktober 2009
goda nyheter
Vi har beviljats dispens för Magnus dagistimmar! I normala fall går barn som har föräldralediga föräldrar på dagis 15 timmar i veckan, och sedan relativt nyligen 8-11 per dag, vilket är helt idiotiskt dåligt. Men nu har vi, "tack vare" att Magnus ska få tvillingsyskon, fått beviljat att Magnus kan få gå upp till HELTID på dagis i tre månader framöver! Och det finns goda chanser att efter den perioden få beviljad ytterligare dispens för upp till 25 timmar per vecka.
WOOOOHOOO! En stor sten föll från mitt hjärta när vi fick beslutet. Min största farhåga inför att vara föräldraledig med tvillingarna har tagits ifrån mig. Jag/vi hade aldrig pallat att stressa för att få iväg och hem Magnus för de ynka 3 timmarna på dagis om dagen och dessutom hinna med att sköta tvillingarna.
HALLELUJAH MOMENT!
WOOOOHOOO! En stor sten föll från mitt hjärta när vi fick beslutet. Min största farhåga inför att vara föräldraledig med tvillingarna har tagits ifrån mig. Jag/vi hade aldrig pallat att stressa för att få iväg och hem Magnus för de ynka 3 timmarna på dagis om dagen och dessutom hinna med att sköta tvillingarna.
HALLELUJAH MOMENT!
Hur länge till?
Denna mage... Hur länge till ska jag gå så här ultrahöggravid? Tycker det borde vara dags nu. Men jag har börjat bli JÄTTENERVÖS för förlossningsmärtan! Och om jag måste gå några veckor till så undrar jag hur sjutton jag ska orka klämma ut barnen. Livmodern kanske dessutom blivit så uttröttad av tyngden och storleken att den inte orkar med värkarbetet. Om barnen fortsätter att öka i vikt i takt med enlings-kurvan så går de upp ca 2,5 hg per vecka nu. Just det - ett halvt kilo mer barn i magen sen sist alltså! Heja mig! Finns det någon gravid-medalj man kan få för att ha burit på tvillingar?
Inga nya krämpor har uppkommit sen sist i alla fall. Det är fortfarande PUPP-klådan och karpaltunnelsyndrom som är det som är mest märkbart. Klådan är dock under kontroll, förut kontrollerade den mig och jag levde för den, men nu tycks medicin och salva ha hjälpt. Men jag är fortfarande prickig över hela kroppen, kliar mycket och är sönderkliad på vissa ställen. Klådan är som mest koncentrerad på händer, fötter och ryggslut och skinkor. Tröttheten och tyngden, svårigheten att gå, kan man väl knappast räkna in som "krämpor" nu, det är väl snarare normalt. Däremot har jag kännt en stark "mensvärk" till och från, framför allt på kvällen eller när jag varit uppe och gått "mycket" (mycket = några minuter, typ för att göra en macka eller nåt). Det har varit riktiga magkramper så jag har fått lov att gå och lägga mig och vila. Jag vill minnas att det kändes ungefär så dagarna innan Magnus föddes, men samtidigt känns det så lugnt så lugnt, som om ingenting händer. Har sammandragningar, men de går över vid vila och gör inte ont, men "trycker på" lite.
Nu är det full fart kring huset här. Byggarna har kommit och börjat spika fasad och vårt hus håller på att förvandlas från ett grådassigt plåt-hus till ett rött trähus med vita knutar! Ett hemskt oväsen är det om dagarna och jag har liiite svårt att slappna av. Men det sägs att det blir fint. Jag själv är inte så pass rörlig att jag kan gå ut och titta. Dessutom är trappen borttagen så vi har just nu in- och utgång via altanen eller garaget. Byggjobbare tycks däremot ta sig friheter som inte alltid passar sig med värdfolkets principer. Imorse traskade de rakt igenom vår lilla sköra nyplanterade häck med sina balkar till byggställningen. Droppen blev när jag såg att de tyngde ner en bit av häcken med en balk så den vek sig. Då knackade jag ilsket på rutan och gestikulerade att de minsann får gå runt!!!
Vi får se när bebisarna behagar titta ut. Förhoppningsvis hinner jag ge nån liten uppdatering innan vi drar iväg till förlossningen, men man vet aldrig. Känns helt overkligt att jag snart ligger i förlossningssängen med två snusande bebisar på mitt bröst. Lika overkligt som det kändes innan Magnus kom. Men sen när han kom ut så var det som att vända på en hand och plötsligt så kändes det så verkligt, som att man redan kände honom och att han alltid funnits... Å va jag längtar tills den stunden med tvillingarna...
Tack alla för att ni tänker på mig och oss!
Inga nya krämpor har uppkommit sen sist i alla fall. Det är fortfarande PUPP-klådan och karpaltunnelsyndrom som är det som är mest märkbart. Klådan är dock under kontroll, förut kontrollerade den mig och jag levde för den, men nu tycks medicin och salva ha hjälpt. Men jag är fortfarande prickig över hela kroppen, kliar mycket och är sönderkliad på vissa ställen. Klådan är som mest koncentrerad på händer, fötter och ryggslut och skinkor. Tröttheten och tyngden, svårigheten att gå, kan man väl knappast räkna in som "krämpor" nu, det är väl snarare normalt. Däremot har jag kännt en stark "mensvärk" till och från, framför allt på kvällen eller när jag varit uppe och gått "mycket" (mycket = några minuter, typ för att göra en macka eller nåt). Det har varit riktiga magkramper så jag har fått lov att gå och lägga mig och vila. Jag vill minnas att det kändes ungefär så dagarna innan Magnus föddes, men samtidigt känns det så lugnt så lugnt, som om ingenting händer. Har sammandragningar, men de går över vid vila och gör inte ont, men "trycker på" lite.
Nu är det full fart kring huset här. Byggarna har kommit och börjat spika fasad och vårt hus håller på att förvandlas från ett grådassigt plåt-hus till ett rött trähus med vita knutar! Ett hemskt oväsen är det om dagarna och jag har liiite svårt att slappna av. Men det sägs att det blir fint. Jag själv är inte så pass rörlig att jag kan gå ut och titta. Dessutom är trappen borttagen så vi har just nu in- och utgång via altanen eller garaget. Byggjobbare tycks däremot ta sig friheter som inte alltid passar sig med värdfolkets principer. Imorse traskade de rakt igenom vår lilla sköra nyplanterade häck med sina balkar till byggställningen. Droppen blev när jag såg att de tyngde ner en bit av häcken med en balk så den vek sig. Då knackade jag ilsket på rutan och gestikulerade att de minsann får gå runt!!!
Vi får se när bebisarna behagar titta ut. Förhoppningsvis hinner jag ge nån liten uppdatering innan vi drar iväg till förlossningen, men man vet aldrig. Känns helt overkligt att jag snart ligger i förlossningssängen med två snusande bebisar på mitt bröst. Lika overkligt som det kändes innan Magnus kom. Men sen när han kom ut så var det som att vända på en hand och plötsligt så kändes det så verkligt, som att man redan kände honom och att han alltid funnits... Å va jag längtar tills den stunden med tvillingarna...
Tack alla för att ni tänker på mig och oss!
onsdag 21 oktober 2009
PUPP. Och 6 kilo barn i magen.
PUPP - japp, så heter det jag har. Klådan alltså. Skönt att få en ordentlig diagnos, men desvärre så tar det ju inte bort symptomen. PUPP är en hudåkomma som bara drabbar gravida. En oerhört plågsam sådan!
Igår tillbringade vi tre timmar på lasarettet. Fattar inte vad vi gjorde där så lång tid egentligen... Men tvillingarna blev viktuppskattade i alla fall och de väger nu nära på 3 kilo var. Fortfarande exakt mitt på kurvan och lika stora som enlings-bebisar den här tiden. Exemplariskt med andra ord.Tvilling 2 var aningens svårmätt pga läget och det tog tid, så doktorn fick ta hjälp av överläkaren för att hitta rätt med ultraljudsdopplern. Det gick till slut. Kan ni förstå att jag går och bär på 6 kilo barn i magen? Och det är bara barnen det!!! Vattnet, moderkakorna och själva livmodern väger väl kring 3 kilo tillsammans de också. Och så den extra blodmängden min kropp pumpar runt och så lite vätska jag samlat på mig. Så egentligen har jag inte gått upp alls i vikt kan man säga! Vi pratade om eventuell igångsättning eftersom det är så jobbigt för mig nu, men i nuläget är inte min kropp mogen för det. Livmodertappen måste vara något uppmjukad för att det ska kunna fungera med igångsättning och det är den inte. Sätter man igång i alla fall finns risken att det inte har någon verkan och man får bara pinvärkar och det vill jag ju inte. I alla fall fick vi en ny tid på måndag för s.k. ställningstagande. Dvs ny undersökning för att se om livmodertappen mognat något och igångsättning kan ske.
Doktorn skickade remiss till hudmottagningen också och det var där jag fick diagnosen PUPP. En mycket skicklig, erfaren och duktig hudläkare tittade noga och länge på mig och mina utslag och ställde diagnosen, som egentligen inte var så svårställd. Han skrev ut en annan sorts klådmedicin till mig, en mjukgörande lotion (Propyless) och ny steroid-lotion. Dessvärre hjälper detta väldigt dåligt.... Det är kli kli kli kli ändå om dagarna. Och medicinen gör mig väldigt trött. Jag undrar hur i hela fridens dagar jag ska orka föda barn i det här tillståndet.
Fick en väldigt uppmuntrande och gullig present idag på posten från oväntat håll - TACK!!!! Det värmde ordentligt och jag fick en tår i ögat. Det är i såna här situationer som man märker vilka som verkligen bryr sig, förstår och tänker på en. Det var oerhört omtänksamt av dig (er) och jag tackar så mycket! Stor kram till er!
Nu är det bara att kämpa på några dagar eller veckor till... Och hoppas att jag är i någorlunda form när tvillingarna vill ut. Det ska bli så skönt när det är över.
Igår tillbringade vi tre timmar på lasarettet. Fattar inte vad vi gjorde där så lång tid egentligen... Men tvillingarna blev viktuppskattade i alla fall och de väger nu nära på 3 kilo var. Fortfarande exakt mitt på kurvan och lika stora som enlings-bebisar den här tiden. Exemplariskt med andra ord.Tvilling 2 var aningens svårmätt pga läget och det tog tid, så doktorn fick ta hjälp av överläkaren för att hitta rätt med ultraljudsdopplern. Det gick till slut. Kan ni förstå att jag går och bär på 6 kilo barn i magen? Och det är bara barnen det!!! Vattnet, moderkakorna och själva livmodern väger väl kring 3 kilo tillsammans de också. Och så den extra blodmängden min kropp pumpar runt och så lite vätska jag samlat på mig. Så egentligen har jag inte gått upp alls i vikt kan man säga! Vi pratade om eventuell igångsättning eftersom det är så jobbigt för mig nu, men i nuläget är inte min kropp mogen för det. Livmodertappen måste vara något uppmjukad för att det ska kunna fungera med igångsättning och det är den inte. Sätter man igång i alla fall finns risken att det inte har någon verkan och man får bara pinvärkar och det vill jag ju inte. I alla fall fick vi en ny tid på måndag för s.k. ställningstagande. Dvs ny undersökning för att se om livmodertappen mognat något och igångsättning kan ske.
Doktorn skickade remiss till hudmottagningen också och det var där jag fick diagnosen PUPP. En mycket skicklig, erfaren och duktig hudläkare tittade noga och länge på mig och mina utslag och ställde diagnosen, som egentligen inte var så svårställd. Han skrev ut en annan sorts klådmedicin till mig, en mjukgörande lotion (Propyless) och ny steroid-lotion. Dessvärre hjälper detta väldigt dåligt.... Det är kli kli kli kli ändå om dagarna. Och medicinen gör mig väldigt trött. Jag undrar hur i hela fridens dagar jag ska orka föda barn i det här tillståndet.
Fick en väldigt uppmuntrande och gullig present idag på posten från oväntat håll - TACK!!!! Det värmde ordentligt och jag fick en tår i ögat. Det är i såna här situationer som man märker vilka som verkligen bryr sig, förstår och tänker på en. Det var oerhört omtänksamt av dig (er) och jag tackar så mycket! Stor kram till er!
Nu är det bara att kämpa på några dagar eller veckor till... Och hoppas att jag är i någorlunda form när tvillingarna vill ut. Det ska bli så skönt när det är över.
måndag 19 oktober 2009
karpaltunnelsyndrom
Vad är karpaltunneln? Är det en nybyggd tunnel genom centralmassivet? Är det en attraktion i lustiga huset? Är det en lek-tunnel i en lekpark på Skansen?
Det kan låta så, men karpaltunneln är en tunnel i handleden där nerverna som förser fingrarna med känsel löper. Och syndromet är då följdaktligen att tunneln trycks ihop av svullnaden som kommer med en graviditet och nerverna kommer i kläm = känseln försvinner, eller man domnar. Japp. Och detta har alltså drabbat mig. Jippi. jag är avdomnad i alla fingrar i höger hand utom lillfingret. Fiffigt va? Lillfingret som man använder så ofta. Jag har svårt att hålla fast i saker, typ pennan, dricksglaset eller mobilen och så känner jag inte när det börjar blöda för att jag kliat mig så hårt med högerhanden.
Det här är inte roligt längre! Jag älskar mina tvillingar och vill att de ska ha det så bra som möjligt och jag längtar verkligen efter dem och att få hålla i dem. Men nu vill jag inte vara gravid längre. Jag vill minska några kilo i vikt så jag kan gå längre än 10 meter utan att känna att benen blir överansträngda och jag andfådd och med puls 150, jag vill att den här eländiga klådan ska upphöra, jag vill inte ha avdomnad hand längre och jag vill inte vara så här trött och less längre.
Kanske tycker någon att jag inte tänker på tvillingarna utan bara på mig själv, men så är det ju inte. När jag säger att jag inte vill vara gravid längre så vill jag inte få kommentaren "men du... tvillingarna då... Tänk på tvillingarna då" utan förståelse för mitt tillstånd och det min kropp utsätts för. Precis som om graviditetskrämporna slulle vara lika med att jag skyller det på tvillingarna. Herregud nej!!!
Idag har jag fått det omtalade svininfluensavaccinet. Känner mig glad och stolt att jag tog det och förstår faktiskt inte de som tackar nej. Om nu staten (eller vad det är) kostat på en massvaccination och det verkligen rekommenderas att ta det, för sin egen skull men inte minst för alla andra man riskerar att smitta, varför avstå? Ok om man inte är ett dugg rädd för att själv bli sjuk i influensan, men risken finns ju att man smittar någon som i sin tur blir jättedålig av det. Hur bra är det liksom? Jag tycker man ska vaccinera sig. Om inte för sin egen skull så av solidariska skäl.
Så ikväll har jag avdomnad högerhand, vaccinations-öm vänsterarm och så klåda, sveda och värk över hela kroppen. Vecka 36 nu.
Imorgon dags för tillväxtultraljud igen. Var ett tag sen sist. Hoppas de fortfarande växer lika fint, trots att det är extremt trångt där inne. Ska passa på att ställa en diskret fråga om igångsättning... Vill egentligen inte, eftersom jag tror att förlossningen kommer bli mycket mer utdragen, men samtidigt orkar min kropp, eller framför allt inte mitt psyke mycker mer nu. Vill byta ut frustrations- sveda och värk tårarna mot glädjetårar över att få mina tvillingat i famnen...
Det kan låta så, men karpaltunneln är en tunnel i handleden där nerverna som förser fingrarna med känsel löper. Och syndromet är då följdaktligen att tunneln trycks ihop av svullnaden som kommer med en graviditet och nerverna kommer i kläm = känseln försvinner, eller man domnar. Japp. Och detta har alltså drabbat mig. Jippi. jag är avdomnad i alla fingrar i höger hand utom lillfingret. Fiffigt va? Lillfingret som man använder så ofta. Jag har svårt att hålla fast i saker, typ pennan, dricksglaset eller mobilen och så känner jag inte när det börjar blöda för att jag kliat mig så hårt med högerhanden.
Det här är inte roligt längre! Jag älskar mina tvillingar och vill att de ska ha det så bra som möjligt och jag längtar verkligen efter dem och att få hålla i dem. Men nu vill jag inte vara gravid längre. Jag vill minska några kilo i vikt så jag kan gå längre än 10 meter utan att känna att benen blir överansträngda och jag andfådd och med puls 150, jag vill att den här eländiga klådan ska upphöra, jag vill inte ha avdomnad hand längre och jag vill inte vara så här trött och less längre.
Kanske tycker någon att jag inte tänker på tvillingarna utan bara på mig själv, men så är det ju inte. När jag säger att jag inte vill vara gravid längre så vill jag inte få kommentaren "men du... tvillingarna då... Tänk på tvillingarna då" utan förståelse för mitt tillstånd och det min kropp utsätts för. Precis som om graviditetskrämporna slulle vara lika med att jag skyller det på tvillingarna. Herregud nej!!!
Idag har jag fått det omtalade svininfluensavaccinet. Känner mig glad och stolt att jag tog det och förstår faktiskt inte de som tackar nej. Om nu staten (eller vad det är) kostat på en massvaccination och det verkligen rekommenderas att ta det, för sin egen skull men inte minst för alla andra man riskerar att smitta, varför avstå? Ok om man inte är ett dugg rädd för att själv bli sjuk i influensan, men risken finns ju att man smittar någon som i sin tur blir jättedålig av det. Hur bra är det liksom? Jag tycker man ska vaccinera sig. Om inte för sin egen skull så av solidariska skäl.
Så ikväll har jag avdomnad högerhand, vaccinations-öm vänsterarm och så klåda, sveda och värk över hela kroppen. Vecka 36 nu.
Imorgon dags för tillväxtultraljud igen. Var ett tag sen sist. Hoppas de fortfarande växer lika fint, trots att det är extremt trångt där inne. Ska passa på att ställa en diskret fråga om igångsättning... Vill egentligen inte, eftersom jag tror att förlossningen kommer bli mycket mer utdragen, men samtidigt orkar min kropp, eller framför allt inte mitt psyke mycker mer nu. Vill byta ut frustrations- sveda och värk tårarna mot glädjetårar över att få mina tvillingat i famnen...
tisdag 13 oktober 2009
Hepatos eller inte hepatos... Klådkarusellen snurrar på!
Det blir rätt mycket graviditetssnack nu i den här bloggen... Men det är ju det mitt liv kretsar kring just nu. Det är ju det som är det enda jag orkar med, att vara gravid. Men lite annat i omvärlden snappar jag upp också. Badrummet till exempel, och lite av vad som händer i Magnus liv och i Davids liv.
Just nu lever jag med och för den här klådan. Lever för att klia, lever för att lindra klådan, lever för att ta reda på vad det är. Jag har efter att ha provat nästan allt, kommit på att ingenting hjälper. Ingenting från kalla omslag, kylbalsam till hydrokortisonsalva och tavegyl antihistamintabletter.
Alltså, jag vet inte om ni kan förstå vilken hemsk, hemsk panikkänsla det är att ha klåda ÖVERALLT. Fruktansvärt. Och att se huden förändras och bli rödflammig, knottrig, svullna upp och få små blåsor. Det började för 1,5-2 veckor sedan. Ganska lindrigt om man jämför med hur det är nu. Men jag tog ändå upp det med barnmorskan, som direkt tog prov för att analysera serum och ta reda på om levern läcker gallsyra. Det tog en vecka att få svar och igår fick jag reda på att provet var utan anmärkning och låg på 7 och det är först vid 10 som man kan börja prata om hepatos - som alltså innebär att levern inte klarar av att rena kroppen från hormoner och gifter och läcker ut gallsyra i blodomloppet och orsakar klåda. Gallsyran kan i sin tur påverka bebisarnas syreupptagning och de kan få syrebrist. Men skulle jag bo i Finland skulle jag ha Hepatos, för där är gränsen 6. Alla mina symptom och klådan stämmer EXAKT in på hepatosdiagnosen, men nä, det är alltså inget som de kan säga att jag har.
Fick träffa en läkare på mvc igår också, som tittade på utslagen, frågade en massa frågor, tog nya prover på leverstatus. Men vi blev inte mycket klokare. Skabb kom på tal också, men efter noga undersöktning med lupp kunde hon inte se några tecken på det. Och proverna fick jag svar på idag, de var utan anmärkning.
I eftermiddags blev klådan så där outhärdlig igen så jag ringde specialistmödravården. Då fick jag tid hos en obstretiker (kvinnoläkare) imorgon. Jag hoppas jag kan få svar eller hjälp... Ska be om att få ta nytt gallsyreprov också.
Tills dess försöker jag lindra klådan så gott jag kan... Kroppspuder funkar bra mot en öm stor mage som ligger och skaver mot låren i sittande ställning.
Fortsättning följer...
Just nu lever jag med och för den här klådan. Lever för att klia, lever för att lindra klådan, lever för att ta reda på vad det är. Jag har efter att ha provat nästan allt, kommit på att ingenting hjälper. Ingenting från kalla omslag, kylbalsam till hydrokortisonsalva och tavegyl antihistamintabletter.
Alltså, jag vet inte om ni kan förstå vilken hemsk, hemsk panikkänsla det är att ha klåda ÖVERALLT. Fruktansvärt. Och att se huden förändras och bli rödflammig, knottrig, svullna upp och få små blåsor. Det började för 1,5-2 veckor sedan. Ganska lindrigt om man jämför med hur det är nu. Men jag tog ändå upp det med barnmorskan, som direkt tog prov för att analysera serum och ta reda på om levern läcker gallsyra. Det tog en vecka att få svar och igår fick jag reda på att provet var utan anmärkning och låg på 7 och det är först vid 10 som man kan börja prata om hepatos - som alltså innebär att levern inte klarar av att rena kroppen från hormoner och gifter och läcker ut gallsyra i blodomloppet och orsakar klåda. Gallsyran kan i sin tur påverka bebisarnas syreupptagning och de kan få syrebrist. Men skulle jag bo i Finland skulle jag ha Hepatos, för där är gränsen 6. Alla mina symptom och klådan stämmer EXAKT in på hepatosdiagnosen, men nä, det är alltså inget som de kan säga att jag har.
Fick träffa en läkare på mvc igår också, som tittade på utslagen, frågade en massa frågor, tog nya prover på leverstatus. Men vi blev inte mycket klokare. Skabb kom på tal också, men efter noga undersöktning med lupp kunde hon inte se några tecken på det. Och proverna fick jag svar på idag, de var utan anmärkning.
I eftermiddags blev klådan så där outhärdlig igen så jag ringde specialistmödravården. Då fick jag tid hos en obstretiker (kvinnoläkare) imorgon. Jag hoppas jag kan få svar eller hjälp... Ska be om att få ta nytt gallsyreprov också.
Tills dess försöker jag lindra klådan så gott jag kan... Kroppspuder funkar bra mot en öm stor mage som ligger och skaver mot låren i sittande ställning.
Fortsättning följer...
onsdag 7 oktober 2009
Vecka 34. Tvillingundret.
Det är ett under att tvillingarna får plats i min mage, det är ett under att de är kvar i min mage. Ett tvillingunder. Det är ett under att min kropp kan bära två bebisar. Ett tvillingunder. Det är ett under att jag STÅR UT med de kroppsliga krämporna som följer med graviditeten. Ett TVILLINGUNDER! Så vad ska man göra? Tacka Gud? Just nu känns det som att jag vill vänta med att tacka Gud tills tvillingarna är ute och i min famn. Tacksamheten ligger i undret att vi ska få två små, förhoppningsvis friska, barn.
Idag är den här graviditeten inne på vecka 33+3. Således är det alltså en tid kvar tills de små underverken kommer ut. Tre veckor skulle jag gissa på, även om det känns som att de skulle kunna komma närsomhelst. Och varsomhelst! Varsomhelst på min mage känns det som att de försöker tränga sig ut. Det trycker på i varenda "hörn" när de är som mest aktiva. Det kommer en armbåge och spänner ut naveln nästan till bristningsgränsen, det ligger ett huvud som pressas ner mot min bäckenbotten så det känns som att den ska brista, det "åker" en fot längs med revbenskanten så att man kan tro att bröstkorgen ska sprängas... Vilken väg var de de skulle komma ut nu då? Jajustja, "där nere" ja. Jaha, men där har jag ju tappat känseln för länge sen ju.
Förutom att jag har svårt att gå, stå, ligga sitta, äta (utan att få halsbrännan från helvetet) - alltid ska det göra ont någonstans, vara svullet, trycka eller domna - så har jag nu drabbats av en våldsam graviditetsklåda. Alltså, det måste vara den värsta klådan en människa kan drabbas av! den sitter djupt, den sticker och bränner och går ALDRIG över, och såklart är den värst på natten och såklart är den värst på magen över de fina bristningarna och mellan fingrar och på fingrar och handflator, insidan låren och på fötterna! Ingen salva hjälper. Det bara svider och sticker ännu mer. Det blir sår och det sväller upp. Det KAN bero på hepatos, att min lever inte klarar av graviditetshormonerna och massa gifter går ut i blodet i stället för in i tarmen och ut den naturliga vägen. Gallsyror. Och det får man tydligen sån här klåda av. Jag lämnade blodprov igår som ska skickas på analys så får vi se vad det visar. Jag är såklart orolig, framför allt för tvillingarna, då det kan innebära att de får syrebrist...
Det är verkligen så, att det blir jobbigare och jobbigare dag för dag. Det trodde jag faktiskt inte för en vecka sen, att det skulle kännas så här nu. Och jag tror inte riktigt ekvationen går ihop, jag tror att det blir värre och värre, fastän jag tänker rätt ofta "nu kan det väl inte bli värre". Lika mycket som var skillnad från vecka till vecka förut, kan vara skillnad från dag till dag nu.
Guldstunderna är när jag kan hitta en bekväm ställning och bara njuta av tvillingarnas rörelser där inne... Känna dem, klappa lite på magen, prata lite med dem och drömma om hur de ser ut, och vad de är för individer och hur vi kommer få det när de kommer ut. Jag har i alla fall bäddat deras spjälsäng, som de ska få dela till en början. Det är så mysigt att titta på den. Men någon förlossningsväska har jag inte färdigställt än, väntar på att belamringen i sovrummet där nere (som varit sov- bygg- och sågrum under badrumsrenoveringen) ska upphöra så att jag kan komma åt och få utrymme för att packa alla grejer.
Vad ska jag göra de här sista veckorna? Hur ska jag kunna röra på mig när 10 kilos tyngd ligger koncentrerat framåtriktat och nedåtriktat. Och inga stilla kilo heller, är en väldig aktivitet ibland. Snart får jag i alla fall "flytta ner" eftersom badrummet blir klart denna vecka. (HURRRAAAAA!). Har ju "bott" toa-nära på övervåningen i ett par veckor nu. Nu får jag snart bo toa-nära där nere. Och vilken toa sen! Vårt badrum blir verkligen S*K*I*T*S*N*Y*G*G*T.
Badrumsgubbarna (tänker framför allt på DAVID, Davids pappa, Niklas och Stefan) har jobbat på heroiskt, vilket resulterar i gatans (eller Stadens? Eller Länets? Eller kanske till och med SVERIGES?) mest välgjorda och snyggaste badrum! Bild kommer, jag lovar.
Kram på er, alla som läser/följer bloggen. Snart har vi mycket att glädjas över!
Idag är den här graviditeten inne på vecka 33+3. Således är det alltså en tid kvar tills de små underverken kommer ut. Tre veckor skulle jag gissa på, även om det känns som att de skulle kunna komma närsomhelst. Och varsomhelst! Varsomhelst på min mage känns det som att de försöker tränga sig ut. Det trycker på i varenda "hörn" när de är som mest aktiva. Det kommer en armbåge och spänner ut naveln nästan till bristningsgränsen, det ligger ett huvud som pressas ner mot min bäckenbotten så det känns som att den ska brista, det "åker" en fot längs med revbenskanten så att man kan tro att bröstkorgen ska sprängas... Vilken väg var de de skulle komma ut nu då? Jajustja, "där nere" ja. Jaha, men där har jag ju tappat känseln för länge sen ju.
Förutom att jag har svårt att gå, stå, ligga sitta, äta (utan att få halsbrännan från helvetet) - alltid ska det göra ont någonstans, vara svullet, trycka eller domna - så har jag nu drabbats av en våldsam graviditetsklåda. Alltså, det måste vara den värsta klådan en människa kan drabbas av! den sitter djupt, den sticker och bränner och går ALDRIG över, och såklart är den värst på natten och såklart är den värst på magen över de fina bristningarna och mellan fingrar och på fingrar och handflator, insidan låren och på fötterna! Ingen salva hjälper. Det bara svider och sticker ännu mer. Det blir sår och det sväller upp. Det KAN bero på hepatos, att min lever inte klarar av graviditetshormonerna och massa gifter går ut i blodet i stället för in i tarmen och ut den naturliga vägen. Gallsyror. Och det får man tydligen sån här klåda av. Jag lämnade blodprov igår som ska skickas på analys så får vi se vad det visar. Jag är såklart orolig, framför allt för tvillingarna, då det kan innebära att de får syrebrist...
Det är verkligen så, att det blir jobbigare och jobbigare dag för dag. Det trodde jag faktiskt inte för en vecka sen, att det skulle kännas så här nu. Och jag tror inte riktigt ekvationen går ihop, jag tror att det blir värre och värre, fastän jag tänker rätt ofta "nu kan det väl inte bli värre". Lika mycket som var skillnad från vecka till vecka förut, kan vara skillnad från dag till dag nu.
Guldstunderna är när jag kan hitta en bekväm ställning och bara njuta av tvillingarnas rörelser där inne... Känna dem, klappa lite på magen, prata lite med dem och drömma om hur de ser ut, och vad de är för individer och hur vi kommer få det när de kommer ut. Jag har i alla fall bäddat deras spjälsäng, som de ska få dela till en början. Det är så mysigt att titta på den. Men någon förlossningsväska har jag inte färdigställt än, väntar på att belamringen i sovrummet där nere (som varit sov- bygg- och sågrum under badrumsrenoveringen) ska upphöra så att jag kan komma åt och få utrymme för att packa alla grejer.
Vad ska jag göra de här sista veckorna? Hur ska jag kunna röra på mig när 10 kilos tyngd ligger koncentrerat framåtriktat och nedåtriktat. Och inga stilla kilo heller, är en väldig aktivitet ibland. Snart får jag i alla fall "flytta ner" eftersom badrummet blir klart denna vecka. (HURRRAAAAA!). Har ju "bott" toa-nära på övervåningen i ett par veckor nu. Nu får jag snart bo toa-nära där nere. Och vilken toa sen! Vårt badrum blir verkligen S*K*I*T*S*N*Y*G*G*T.
Badrumsgubbarna (tänker framför allt på DAVID, Davids pappa, Niklas och Stefan) har jobbat på heroiskt, vilket resulterar i gatans (eller Stadens? Eller Länets? Eller kanske till och med SVERIGES?) mest välgjorda och snyggaste badrum! Bild kommer, jag lovar.
Kram på er, alla som läser/följer bloggen. Snart har vi mycket att glädjas över!
söndag 27 september 2009
Trött
Jag är trött. Tröttare än tröttast. Tröttare än någon kan förstå. Jag tror verkligen och menar verkligen att INGEN kan förstå denna tröttheten, förutom de som genomgått det själv. Alltså, de som själva väntat tvillingar och upplevt samma trötthet.
Jag är så trött att jag inte kan tänka. Allt, verkligen allt är en ansträngning. Jag kämpar för varje steg. Ändå gör jag så mycket mer än vad jag egentligen orkar... För att det är så jobbigt att behöva be om hjälp om så små saker som att hämta nässprayet eller stödstrumporna... "Många bäckar små gör en stor å" - det är mycket småspring och småärenden hemma som i sin helhet tröttar ut mig helt och hållet. Men som man i "normaltillstånd" bara gör enkelt och på reflex. Och till slut är orken nere på noll eller minus att nässprayet, som ligger i rummet bredvid känns extremjobbigt att hämta.
Igår var vi på shoppingrunda och inhandlade lite grejer till tvillingarna bland annat. Men det är egentligen helt vansinnigt av mig att ge mig ut på såna saker. Men med en vilja av STÅL och vetskapen om att vi kanske inte kommer hinna någon annan gång, innan det är dags, så ger jag mig ut ändå. Det gick på barnens hus, då kunde jag fortfarande stå upp och föra en konversation och tänka klart och inhandla det som stod på listan. Efter maten på shoppingcentret och det ENDA ärendet jag hade på babyproffsen orkade jag inte stå upp. Jag var helt svimfärdig, kallsvettades och tappade känseln i kroppen. Benen bar mig knappt och blicken var inställd på sittställen, sittställen, sittställen - var kan jag sätta mig ner. Det blev på en hylla vid spjälskydden. Bilen var inte mer än några 100 meter bort egentligen, men det kändes som den längsta sträckan någonsin. Jag fick sätta mig ner på varje bänk jag passerade för att inte svimma. Vid kvantum (en del av er vet att det inte alls är långt mellan babyproffsen och kvantum) fick David gå in och köpa dricka åt mig. Det blev en powerade, eller vad det heter. Sen orkade jag med stapplande steg ta mig ut till parkeringen och bilen.
Det blev en lång utläggning om min "shoppingrunda" men jag skriver det för att ge ett exempel på hur jobbig vardagen kan te sig för mig. Hur saker som är så lätta för "vanliga" människor blir en kamp för mig.
Det börjar bli riktigt jobbigt att kämpa. Missförstå mig inte, jag är verkligen JÄTTEGLAD och LYCKLIG för det som växer i mig och för vad som komma skall, men denna fysiska och psykiska kamp som jag utkämpar varje dag börjar tynga ner mig ordentligt. Att inte räcka till, att vara till belastning för andra, att inte veta vart jag ska ta vägen i allt bygg-kaos, att inte kunna koppla av... Och att inte få förståelse från alla håll.
Känns som att min kropp inte orkar mycket mer nu. Vikten har visserligen ökat med "bara" 10 kg, men det blir en del på min lilla svaga kropp. Bebisarna väger väl runt 2 kg styck, och moderkakan/moderkakorna, livmodern och fostervattnet väger kanske 2 kilo och den extra blodmängden som min lilla kropp pumpar runt väger kring 1,5 kilo... Benen är ständigt svullna och stumma som stockar, fingrar och tår går inte att böja smärtfritt och obehindrat pga svullnaden, blodtrycket ligger lågt, ibland så lågt att jag inte ens orkar SITTA upp och PRATA. Jag blir för andfådd, det blir en ansträngning. En morgon hade jag 150 i puls i över en halvtimme, trots att jag låg och vilade. Det var läskigt. Ni förstår, 150 - i VILA. Tänk er då den ansträngning som blir av att gå upp för trappen för att gå på toa!!! (som jag måste göra nu när vi renoverar badrummet) Eller uppför trappen efter att ha duschat. (förresten blir det korta duschar för mig nuförtiden, benen orkar inte bära mig länge i duschen och svullnar nästan upp så fort att man ser det).
Det låter som att jag tjatar och tjatar om hur illa allt är, men det finns en anledning till varför jag skriver om det. Och det är för att jag har en liiiten liten förhoppning om att detta kanske ska hjälpa andra runtomkring mig att förstå läget lite bättre. Det är liksom inte bara som det ser ut - en gravid kvinna med ett stelt leende på läpparna. Det ligger så mycket annat bakom. Och det jag beskrivit hittills i det här inlägget är inte ens hälften av det som kan sägas... Mycket ligger dolt under ytan. Dolt inom mig. Men en sak är säker. En tvillinggraviditet är aldrig som en vanlig graviditet.
Det kan vara upp till 8 veckor kvar på den här graviditeten, så det är bara att kämpa på.
Tvillingarna där inne gläder mig varje dag med deras sparkar och buffar och hicka. De ger mig framtidsvisioner och lyckokänslor mitt i allt. Jag längtar jättemycket efter dem och hoppas att kaoset här hemma lagt sig tills dess att de kommer ut.
Efter detta inlägg är fingrarna så svullna att jag knappt kan röra dem över tangentbordet längre. Så nu ska jag lägga mig och sova. Och lita på att ruljansen flyter på där nere på "levnadsplan" i huset. David och Niklas grejar med badrumsväggarna.
Jag är så trött att jag inte kan tänka. Allt, verkligen allt är en ansträngning. Jag kämpar för varje steg. Ändå gör jag så mycket mer än vad jag egentligen orkar... För att det är så jobbigt att behöva be om hjälp om så små saker som att hämta nässprayet eller stödstrumporna... "Många bäckar små gör en stor å" - det är mycket småspring och småärenden hemma som i sin helhet tröttar ut mig helt och hållet. Men som man i "normaltillstånd" bara gör enkelt och på reflex. Och till slut är orken nere på noll eller minus att nässprayet, som ligger i rummet bredvid känns extremjobbigt att hämta.
Igår var vi på shoppingrunda och inhandlade lite grejer till tvillingarna bland annat. Men det är egentligen helt vansinnigt av mig att ge mig ut på såna saker. Men med en vilja av STÅL och vetskapen om att vi kanske inte kommer hinna någon annan gång, innan det är dags, så ger jag mig ut ändå. Det gick på barnens hus, då kunde jag fortfarande stå upp och föra en konversation och tänka klart och inhandla det som stod på listan. Efter maten på shoppingcentret och det ENDA ärendet jag hade på babyproffsen orkade jag inte stå upp. Jag var helt svimfärdig, kallsvettades och tappade känseln i kroppen. Benen bar mig knappt och blicken var inställd på sittställen, sittställen, sittställen - var kan jag sätta mig ner. Det blev på en hylla vid spjälskydden. Bilen var inte mer än några 100 meter bort egentligen, men det kändes som den längsta sträckan någonsin. Jag fick sätta mig ner på varje bänk jag passerade för att inte svimma. Vid kvantum (en del av er vet att det inte alls är långt mellan babyproffsen och kvantum) fick David gå in och köpa dricka åt mig. Det blev en powerade, eller vad det heter. Sen orkade jag med stapplande steg ta mig ut till parkeringen och bilen.
Det blev en lång utläggning om min "shoppingrunda" men jag skriver det för att ge ett exempel på hur jobbig vardagen kan te sig för mig. Hur saker som är så lätta för "vanliga" människor blir en kamp för mig.
Det börjar bli riktigt jobbigt att kämpa. Missförstå mig inte, jag är verkligen JÄTTEGLAD och LYCKLIG för det som växer i mig och för vad som komma skall, men denna fysiska och psykiska kamp som jag utkämpar varje dag börjar tynga ner mig ordentligt. Att inte räcka till, att vara till belastning för andra, att inte veta vart jag ska ta vägen i allt bygg-kaos, att inte kunna koppla av... Och att inte få förståelse från alla håll.
Känns som att min kropp inte orkar mycket mer nu. Vikten har visserligen ökat med "bara" 10 kg, men det blir en del på min lilla svaga kropp. Bebisarna väger väl runt 2 kg styck, och moderkakan/moderkakorna, livmodern och fostervattnet väger kanske 2 kilo och den extra blodmängden som min lilla kropp pumpar runt väger kring 1,5 kilo... Benen är ständigt svullna och stumma som stockar, fingrar och tår går inte att böja smärtfritt och obehindrat pga svullnaden, blodtrycket ligger lågt, ibland så lågt att jag inte ens orkar SITTA upp och PRATA. Jag blir för andfådd, det blir en ansträngning. En morgon hade jag 150 i puls i över en halvtimme, trots att jag låg och vilade. Det var läskigt. Ni förstår, 150 - i VILA. Tänk er då den ansträngning som blir av att gå upp för trappen för att gå på toa!!! (som jag måste göra nu när vi renoverar badrummet) Eller uppför trappen efter att ha duschat. (förresten blir det korta duschar för mig nuförtiden, benen orkar inte bära mig länge i duschen och svullnar nästan upp så fort att man ser det).
Det låter som att jag tjatar och tjatar om hur illa allt är, men det finns en anledning till varför jag skriver om det. Och det är för att jag har en liiiten liten förhoppning om att detta kanske ska hjälpa andra runtomkring mig att förstå läget lite bättre. Det är liksom inte bara som det ser ut - en gravid kvinna med ett stelt leende på läpparna. Det ligger så mycket annat bakom. Och det jag beskrivit hittills i det här inlägget är inte ens hälften av det som kan sägas... Mycket ligger dolt under ytan. Dolt inom mig. Men en sak är säker. En tvillinggraviditet är aldrig som en vanlig graviditet.
Det kan vara upp till 8 veckor kvar på den här graviditeten, så det är bara att kämpa på.
Tvillingarna där inne gläder mig varje dag med deras sparkar och buffar och hicka. De ger mig framtidsvisioner och lyckokänslor mitt i allt. Jag längtar jättemycket efter dem och hoppas att kaoset här hemma lagt sig tills dess att de kommer ut.
Efter detta inlägg är fingrarna så svullna att jag knappt kan röra dem över tangentbordet längre. Så nu ska jag lägga mig och sova. Och lita på att ruljansen flyter på där nere på "levnadsplan" i huset. David och Niklas grejar med badrumsväggarna.
torsdag 24 september 2009
Fyra ord...
... Fyra ord för att sammanfatta mina känslor just nu.
Oro
Osäkerhet
Ovisshet
Besvikelse...
Det har inget med själva graviditeten eller tvillingarna att göra - de mår bra, mitt på tillväxtkurvan båda två - utan det är denna badrumsrenovering som suger musten ur oss. Och allt den för med sig. Tar tid från oss. Värdefull familje- och förberedelsetid. Kombinerat med stressen som kommer av att jag i det närmsta är helt obehjälplig i allt just nu. Allt från blöjbyte och dagislämning till matlagning och städning. Och det är inget jag kan rå för eller göra någonting åt.
En period som borde vara en av de lyckligaste perioder i mitt liv (tänker på graviditeten) blev till en av de mest deprimerande...
Så. Nu vet alla det. Varför hymla.
Oro
Osäkerhet
Ovisshet
Besvikelse...
Det har inget med själva graviditeten eller tvillingarna att göra - de mår bra, mitt på tillväxtkurvan båda två - utan det är denna badrumsrenovering som suger musten ur oss. Och allt den för med sig. Tar tid från oss. Värdefull familje- och förberedelsetid. Kombinerat med stressen som kommer av att jag i det närmsta är helt obehjälplig i allt just nu. Allt från blöjbyte och dagislämning till matlagning och städning. Och det är inget jag kan rå för eller göra någonting åt.
En period som borde vara en av de lyckligaste perioder i mitt liv (tänker på graviditeten) blev till en av de mest deprimerande...
Så. Nu vet alla det. Varför hymla.
tisdag 8 september 2009
FÖR ALLA NYFIKNA!!!
Eftersom jag är en så generöööös människa så stillar jag härmed allas nyfikenhet.
Låt mig presentera, *fanfar*: MAAAAAGEEEEEEEEN!
Några saker att tänka på:
- magen sitter på min kropp och för med sig diverse kroppsliga förändringar förutom utökat bukmått.
- det ligger två bebisar där inne som väger kring 1,5 kg styck
- undvik kommentarar såsom "Guuuud vilken stor mage!"
- jag finns kvar. Jag är inte "bara mage".
- det är mer än vad ni ser.... Inte bara en "rund, fin faschinerande gravidmage". Det är mer än så...
- det är med viss rädsla jag lägger ut det här, så hantera mig varsamt!
torsdag 3 september 2009
Dags för dusch igen
Fast den här gången hjälper min kära man mig med det. Han står på en stol utanför duschabinen och häller vatten från skopan uppifrån, för att jag ska slippa akrobatisera. Han "agerar dusch", som han uttrycker sig. *kärlek* Funkar finfint, men nu vill jag ha tillbaks de "riktiga" duschmöjligheterna! En dusch är avkoppling för mig, en stunds avskärmande från omvärlden där bara jag existerar. Tid för eftertanke och ro. Tid för att pyssla om mig själv. Nu får vi pyssla om varandra. Det är rätt mysigt det med.
Dagens projekt har annars för mig varit att koka äppelmos. (lägger in en "storstöt" om dagen på nåt projekt, sen vilar jag. Eller försöker i alla fall) Satt i nära två timmar och skalade och klyftade två kilo äpplen. Kokade, mixade, sockrade och kokade igen. Jag var så slut när allt nästan var klart att jag satt på en stol och hängde över spisen medans jag mixade och rörde... Men det blev klart till slut, och det blev BRA! Och gott!
Hitills har jag gjort av det trädgården bjuder:
-vinbärssaft
-hallonsylt
-svartvinbärssylt
-äppeldricka
-äppelmos
-plommonmarmelad
GOTT, men dryyyygt. Men roligt! Man kan ju inte låta allt ruttna bort heller!
Blir svårare och svårare att röra på mig. Jag har nog bara några veckor kvar av rörlighet tror jag. Det börjar bli tugnt nu. Tur att jag är sjukskriven. Skulle aldrig orka med att åka till skolan varje dag, kämpa mig igenom korridorer med blytunga ben och flås, uppför trappor och sitta ner och pinas i föreläsningssalen med ryggont. Hellre är jag hemma där jag får vila när jag vill och där det bara är några meter till maten. Där får jag ta allt i min takt, eller inget alls.
Dagens projekt har annars för mig varit att koka äppelmos. (lägger in en "storstöt" om dagen på nåt projekt, sen vilar jag. Eller försöker i alla fall) Satt i nära två timmar och skalade och klyftade två kilo äpplen. Kokade, mixade, sockrade och kokade igen. Jag var så slut när allt nästan var klart att jag satt på en stol och hängde över spisen medans jag mixade och rörde... Men det blev klart till slut, och det blev BRA! Och gott!
Hitills har jag gjort av det trädgården bjuder:
-vinbärssaft
-hallonsylt
-svartvinbärssylt
-äppeldricka
-äppelmos
-plommonmarmelad
GOTT, men dryyyygt. Men roligt! Man kan ju inte låta allt ruttna bort heller!
Blir svårare och svårare att röra på mig. Jag har nog bara några veckor kvar av rörlighet tror jag. Det börjar bli tugnt nu. Tur att jag är sjukskriven. Skulle aldrig orka med att åka till skolan varje dag, kämpa mig igenom korridorer med blytunga ben och flås, uppför trappor och sitta ner och pinas i föreläsningssalen med ryggont. Hellre är jag hemma där jag får vila när jag vill och där det bara är några meter till maten. Där får jag ta allt i min takt, eller inget alls.
måndag 31 augusti 2009
Ska jag skratta eller gråta?
Just nu är vi mitt uppe i badrumsrenovering. Vi har inte haft varmvatten sen i fredags. Jag får gå en trappa UPP för toalettbesök (även nattliga!) och en trappa NER för att duscha. Detta höggravid och med de krämpor som följer med det. Flås och stånk... Ikväll kokade vi upp vatten i en stor kastrull och bar ner till duschen och blandade varmvatten i en hink. Och där, i den trånga duschkabinen fick jag stå och trängas med en stor hink, en skopa och min mage som är stor som fullgången enlingsgraviditet. (SF mått 33 för intresserade). Om det var lätt? Nej, inte det minsta. Sådan akrobatik (ja, det krävs en del akrobatik för att nå alla kroppsdelar, ja) har du sällan skådat. (som om du skulle se mig utföra detta? Skulle inte tro det va). Försök hälla vatten från en skopa för att blöta, tvåla och skölja underlivet med två bebisar med "täcke" (=min mage) ivägen. Det resultarade i ett antal sammandragningar och jag blev väldigt trött i rygg och kropp. Men ren blev jag och det är skönt!
Ska jag skratta eller gråta åt eländet? Nåja, förhoppninsvis har vi varmvatten igen imorgon eller övermorgon, när rörmokaren varit och lagat lite rör (en annan historia) och dragit lite här och där. Förutsatt att han blir bättre i sitt ryggskott och inte har så ont av sitt diskbråck.
Men vad gör man inte för att få ett fint badrum. Om MAX 5 veckor ska det vara klart. GISSA om jag längtar?
Ska jag skratta eller gråta åt eländet? Nåja, förhoppninsvis har vi varmvatten igen imorgon eller övermorgon, när rörmokaren varit och lagat lite rör (en annan historia) och dragit lite här och där. Förutsatt att han blir bättre i sitt ryggskott och inte har så ont av sitt diskbråck.
Men vad gör man inte för att få ett fint badrum. Om MAX 5 veckor ska det vara klart. GISSA om jag längtar?
lördag 22 augusti 2009
några magnuscitat
magnus och moster malin:
Magnus:vilken fin ring du har Malin!
Malin: tack!
Magnus: vart har du köpt den någonstans?
Malin: ja... på en affär!
Magnus: Jaha! Får jag hålla i den, om jag är fösiktig?
:-)
Visar upp ett par nya byxor vi köpt till Magnus:
mamma: Titta Magnus vilka fina byxor vi köpt till dig!
Magnus: Å, nya byskor, vilken ära!
Magnus:vilken fin ring du har Malin!
Malin: tack!
Magnus: vart har du köpt den någonstans?
Malin: ja... på en affär!
Magnus: Jaha! Får jag hålla i den, om jag är fösiktig?
:-)
Visar upp ett par nya byxor vi köpt till Magnus:
mamma: Titta Magnus vilka fina byxor vi köpt till dig!
Magnus: Å, nya byskor, vilken ära!
bättre
Nu känns det lite bättre. Jag har tagit itu med saker och ting och betar av saker en efter en. Igår fick vi dessutom se tvillingarna igen, på tillväxtultraljud. Så nu mina vänner - nu vet vi nog vad det blir för sorter också! :-) Men vi försöker hålla det lite hemligt så att det blir en överraskning.
Tvilling 1 låg ihopkrupen som en boll mestadels av tiden, och tvilling 2 låg vikt som en mäla med benen högt ovanför huvudet. Vilken akrobat! Båda tvillingarna låg i princip mitt på tillväxtkurvan, tvilling 1 vägde ca 1000 gram och tvilling 2 nästan 1200 gram. Så skönt att veta att de växer som de ska.
Är det enäggstvillingar eller tvåäggstvillingar?
Det kan man fortfarande inte säga HELT säkert. Men huvudsaken är att de växer som de ska (som det ju verkar som att de gör) och att de har en tjock skiljevägg med tydligt lambda-tecken (där deras fostersäckar möts ser det ut som ett lambda-tecken och det är tydligen bra att det är tydligt - det betyder att de är mer "isolerade" från varandra och att de inte tävlar om näringen i lika hög grad).
Kommer jag kunna bli sjukskriven?
Det verkar i alla fall som att jag kommer få pengar. TJOHO! CSN betalar ut studiestöd som vanligt, förutsatt att jag sjukanmält mig på försäkringskassan första dagen på terminen. Däremot blir det en spänd väntan på beslutet om sjukskrivning från försäkrinskassan, för det är DET som avgör om jag får behålla CSN-pengarna eller om jag måste betala tillbaks dem.... (blir jag inte sjukskriven har jag inte rätt till pengarna). Men det känns ändå ganska lugnt, för om jag får avslag på sjukskrivningen så tänker jag minsann överklaga!!!
Hur ser vårdplanen ut?
Kommer gå på tillväxtultraljud hos läkare på specialistmödravården var 4:e vecka fram tills dess att tvillingarna kommer ut. Däremellan får jag besöka min barnmorska på mvc med jämna mellanrum för att kolla upp mina värden och mäta lite. Och prata, som man ju också behöver. Hur ofta jag går till henne får jag bestämma själv egentligen, men nästa tid är på måndag. Blir "spännande" att se järnvärdet då. Misstänker lågt...
Förlossningen?Vad finns för garantier för att vi får den vård vi behöver?
Mora BB har skickat ut rekryteringsbrev till alla förlossningsläkare i hela landet. Hoppas därmed på att det fylls på med läkare där så att de så snart som möjligt kan öppna upp igen och lätta på trycket på Falu BB. Annars får vi nog tyvärr ta det som det kommer (som alltid med förlossningar) när vi kommer in till förlossningen och ska föda... Men man tycker att förlossningsavdelningen bore ha nån slags statistik på hur många tvillingfödslar som FÖRVÄNTAS inom en viss månad, så att de kan garantera vård. Men nåt sånt finns nog inte, men ska fråga min barnmorska ändå på måndag.
När kommer tvillingarna? Hur går det med renoveringarna?
Fortfarande en väldigt osäker fråga.... Ber till Gud att allt ska lösa sig och försöker bidra med lite idéer och praktiska saker då och då för att driva på.
Pengar?
Det ska nog ordna sig... Hoppas bara jag slipper överklaga!
Kläder?
Klädjakt varje dag, mestadels på tradera. Försöker få ner det så billigt i pris som möjligt, men har i alla fall ropat in några fina kläder på tradera (kanske 20-25 plagg - byxor, bodies, ytterkläder m.m.) för kring 350-400 kr. Svider lite ändå, men jämfört med nypriser i butik så... Bästa fyndet är nog ett paket med 2 Po.p. bodys, 2 Po.p. byxor och 2 par Po.p. strumpor, allt i storlek 44 och basrandigt, (närmare 50 - nyfödd) för 150 kronor inklusive porto. Nypris på EN body är 225... Byxorna 195... och strumporna - inte vet jag, kanske 75.
Bil?
Den rullar på...
Tvilling 1 låg ihopkrupen som en boll mestadels av tiden, och tvilling 2 låg vikt som en mäla med benen högt ovanför huvudet. Vilken akrobat! Båda tvillingarna låg i princip mitt på tillväxtkurvan, tvilling 1 vägde ca 1000 gram och tvilling 2 nästan 1200 gram. Så skönt att veta att de växer som de ska.
Är det enäggstvillingar eller tvåäggstvillingar?
Det kan man fortfarande inte säga HELT säkert. Men huvudsaken är att de växer som de ska (som det ju verkar som att de gör) och att de har en tjock skiljevägg med tydligt lambda-tecken (där deras fostersäckar möts ser det ut som ett lambda-tecken och det är tydligen bra att det är tydligt - det betyder att de är mer "isolerade" från varandra och att de inte tävlar om näringen i lika hög grad).
Kommer jag kunna bli sjukskriven?
Det verkar i alla fall som att jag kommer få pengar. TJOHO! CSN betalar ut studiestöd som vanligt, förutsatt att jag sjukanmält mig på försäkringskassan första dagen på terminen. Däremot blir det en spänd väntan på beslutet om sjukskrivning från försäkrinskassan, för det är DET som avgör om jag får behålla CSN-pengarna eller om jag måste betala tillbaks dem.... (blir jag inte sjukskriven har jag inte rätt till pengarna). Men det känns ändå ganska lugnt, för om jag får avslag på sjukskrivningen så tänker jag minsann överklaga!!!
Hur ser vårdplanen ut?
Kommer gå på tillväxtultraljud hos läkare på specialistmödravården var 4:e vecka fram tills dess att tvillingarna kommer ut. Däremellan får jag besöka min barnmorska på mvc med jämna mellanrum för att kolla upp mina värden och mäta lite. Och prata, som man ju också behöver. Hur ofta jag går till henne får jag bestämma själv egentligen, men nästa tid är på måndag. Blir "spännande" att se järnvärdet då. Misstänker lågt...
Förlossningen?Vad finns för garantier för att vi får den vård vi behöver?
Mora BB har skickat ut rekryteringsbrev till alla förlossningsläkare i hela landet. Hoppas därmed på att det fylls på med läkare där så att de så snart som möjligt kan öppna upp igen och lätta på trycket på Falu BB. Annars får vi nog tyvärr ta det som det kommer (som alltid med förlossningar) när vi kommer in till förlossningen och ska föda... Men man tycker att förlossningsavdelningen bore ha nån slags statistik på hur många tvillingfödslar som FÖRVÄNTAS inom en viss månad, så att de kan garantera vård. Men nåt sånt finns nog inte, men ska fråga min barnmorska ändå på måndag.
När kommer tvillingarna? Hur går det med renoveringarna?
Fortfarande en väldigt osäker fråga.... Ber till Gud att allt ska lösa sig och försöker bidra med lite idéer och praktiska saker då och då för att driva på.
Pengar?
Det ska nog ordna sig... Hoppas bara jag slipper överklaga!
Kläder?
Klädjakt varje dag, mestadels på tradera. Försöker få ner det så billigt i pris som möjligt, men har i alla fall ropat in några fina kläder på tradera (kanske 20-25 plagg - byxor, bodies, ytterkläder m.m.) för kring 350-400 kr. Svider lite ändå, men jämfört med nypriser i butik så... Bästa fyndet är nog ett paket med 2 Po.p. bodys, 2 Po.p. byxor och 2 par Po.p. strumpor, allt i storlek 44 och basrandigt, (närmare 50 - nyfödd) för 150 kronor inklusive porto. Nypris på EN body är 225... Byxorna 195... och strumporna - inte vet jag, kanske 75.
Bil?
Den rullar på...
måndag 17 augusti 2009
det känns tungt
Nu vill jag skriva av mig lite.
Det är så mycket som är oklart i nuläget. Så mycket frågetecken och orosmoment.
Är det enäggstvillingar eller tvåäggstvillingar?
Ultraljudsbarnmorskan vid rutinultraljudet sa att man inte kunde säga säkert, "vanliga" barnmorskan hade tolkat ultraljudet som tvåäggstvillingar - och därmed fick vi en senare tid till nytt ultraljud. Men jag är inte riktigt säker, därför känns det jobbigt. ÄR det enäggs finns mycket mycket större risker som man ju INTE vill missa att upptäcka...Överallt jag läst stämmer min graviditet in på kategorin "man kan inte avgöra om det är enäggs eller tvåäggs".
Kommer jag kunna bli sjukskriven?
Läser överallt att det är SUPERVIKTIGT att vila när man väntar tvillingar och att man BÖR sjukskriva sig efter vecka 25. Läser och hör om många tvillingmammor som omedelbart har blivit sjukskrivna av läkare, enbart för att de väntar tvillingar och det är påfrestande både för mamma och barn och kräver vila. Men JAG har inte hört det från nån. JAG får lov att ligga i själv för att få nån att fatta att jag behöver VILA nu till hösten när allt drar igång... Jag fixar det aldrig annar!!!! Och idag fick jag till en läkartid för att diskutera sjukskrivning. Egentligen är det inget snack om saken... för hur skulle jag kunna gå till skolan varje dag och allt som har med det att göra när jag ibland inte ens kan resa mig upp för jag blir svimfärdig, eller är så trött att jag inte orkar gå några meter utan att vila, när jag inte kan sitta vid datorn längre en en kvart utan att behöva gå och sträcka på ryggen, när jag har så ont i blygdbensfogen att jag kryper fram... med mera med mera... Men ÄNDÅ blev det en diskussion om huruvida jag kunde bli sjukskriven eller inte och i så fall för vilka besvär. Under rutan "diagnos" skrev min läkare "ryggvärk" och under anamnes lite som hörde till det. Jaha, så att jag väntar tvillingar har inget med saken att göra...? HUR MYCKET SK A MAN BEHÖVA KÄMPA LIKSOM??? Bara HOPPAS att försäkringskassan är "snälla" och godkänner sjukskrivningen...
Hur ser vårdplanen ut?
Vi vet inte... Vi vet ingenting. Vi vet att jag har tid på specialistmödravården på fredag, men mer än det vet vi inte. Jag är i vecka 27 och vet ingenting... Ingenting om hur många koller som ska göras eller vad de kollerna innefattar.... bara ultraljud??? Kollar de livmodertappen, om man öppnat sig? Kollar de blodtryck, järnvärde, glukos m.m.???
TROTS att VI inte vet om det är enäggs eller tvåäggstvillingar så har vi från och med förra barnmorskebesöket blivit behandlad som en tvåäggsgraviditet. Men TÄNK om det är enäggs??? Då skulle man behövt nästan ett ultraljud i veckan!!! Men hör här: Jag har gjort TRE KONTROLLER SAMMANLAGT under denna graviditet, och då är rutinultraljudet inräknat i det - alltså det ultraljud då vi fick reda på att det var tvillingar. TRE gånger! Snacka om att jag har ångest för ovissheten! Jag vet inte alls hur de växer där inne, eller om jag öppnat mig (som tydligen är vanligt vid tvillinggraviditeter). Och det var ÅTTA veckor sen det senaste ultraljudet. Kära tvillingar, förlåt att jag inte tittar till er mer än vad jag kanske borde!!!
Förlossningen?
Vad finns för garantier för att vi får den vård vi behöver? I "tvillingböcker" och på internetforum och internetsajter läser man att man ska ha typ två barnmorskor och en barnläkare med vid förlossningen... Som en trygghet. Men jag vet inte om jag kan lita på att det blir så just för OSS. Det är nämligen så att andra BB i länet, Mora BB, har lagt ner sin verksamhet för hösten pga läkarbrist, vilket gör att ALLA mammor i Dalarna får åka till Falun. Så vad finns för garantier för att vi får de resurser vi behöver (och har rätt till, för VÅR trygghet) när vi väl kommer till förlossningen?
När kommer tvillingarna? Hur går det med renoveringarna?
Den som det visste.... jag skulle gärna vilja veta så saker gick att planera. Det är VÄLDIGT jobbigt att veta att vi har stora renoveringar framför oss i höst och att tvillingarna i princip kan komma närsomhelst mitt i dem. Badrummet ska helrenoveras och vi ska få ny fasad. Nu är allt i rullning, vilket i sig är skönt för det har varit en LÅÅÅÅNG process... Men fy va dåligt jag mår när jag tänker på att vi kanske kommer få tvillingar och komma hem som ny familj från BB mitt upp i värsta renoveringsarbetet... jag skulle inte stå ut, jag skulle deppa ihop totalt. Och hemma vill man ju vara. Tänk er att ha två småttingar att ta hand om, byta blöja på, amma, trösta och bära runt på och samtidigt ha massa bygg-gubbar runt huset som hamrar och slår på väggarna runtom. Eller att jag står där, ensam, med tvillingar och så Magnus som är 2,5 och David är mitt uppe i att färdigställa ett badrum? Och vi har inte den möjligheten som jag verkglien VILL ha att vara en familj? Hemkomsten från BB och första tiden är ju så viktig...
Pengar?
Ja... vart ska pengarna komma ifrån. Och NÄR? Blir jag sjukskriven får jag forstatt studiestöd fram tills jag ansökt om studieuppehåll är det sagt. Men det är en helsikes process att få allt i rullning... Massa telefonsamtal och papper och intyg och dubbelkollar... Jag blir så less!
Kläder?
Ja precis, det blir en penga-fråga tydligen. För inte mycket av magnus pytte-garderob fanns kvar i källaren. Bara det allra finaste och mest välbehållna. Så det blir till att gå på kläd-jakt efter pyttekläder storlek 44-50.
Bil?
Våran bil har krånglat nåt fruktansvärt i sommar... Men vi behåller nog den ändå över vintern. Men får bilbarnstolarna plats allihop? Har vi råd att byta bil sen???
ja, och jag sväller och blir störra dag för dag (tror jag och hoppas jag). Alla moment blir svårare och svårare. Det är bara att stå ut.
Suck suck suck...
Det är så mycket som är oklart i nuläget. Så mycket frågetecken och orosmoment.
Är det enäggstvillingar eller tvåäggstvillingar?
Ultraljudsbarnmorskan vid rutinultraljudet sa att man inte kunde säga säkert, "vanliga" barnmorskan hade tolkat ultraljudet som tvåäggstvillingar - och därmed fick vi en senare tid till nytt ultraljud. Men jag är inte riktigt säker, därför känns det jobbigt. ÄR det enäggs finns mycket mycket större risker som man ju INTE vill missa att upptäcka...Överallt jag läst stämmer min graviditet in på kategorin "man kan inte avgöra om det är enäggs eller tvåäggs".
Kommer jag kunna bli sjukskriven?
Läser överallt att det är SUPERVIKTIGT att vila när man väntar tvillingar och att man BÖR sjukskriva sig efter vecka 25. Läser och hör om många tvillingmammor som omedelbart har blivit sjukskrivna av läkare, enbart för att de väntar tvillingar och det är påfrestande både för mamma och barn och kräver vila. Men JAG har inte hört det från nån. JAG får lov att ligga i själv för att få nån att fatta att jag behöver VILA nu till hösten när allt drar igång... Jag fixar det aldrig annar!!!! Och idag fick jag till en läkartid för att diskutera sjukskrivning. Egentligen är det inget snack om saken... för hur skulle jag kunna gå till skolan varje dag och allt som har med det att göra när jag ibland inte ens kan resa mig upp för jag blir svimfärdig, eller är så trött att jag inte orkar gå några meter utan att vila, när jag inte kan sitta vid datorn längre en en kvart utan att behöva gå och sträcka på ryggen, när jag har så ont i blygdbensfogen att jag kryper fram... med mera med mera... Men ÄNDÅ blev det en diskussion om huruvida jag kunde bli sjukskriven eller inte och i så fall för vilka besvär. Under rutan "diagnos" skrev min läkare "ryggvärk" och under anamnes lite som hörde till det. Jaha, så att jag väntar tvillingar har inget med saken att göra...? HUR MYCKET SK A MAN BEHÖVA KÄMPA LIKSOM??? Bara HOPPAS att försäkringskassan är "snälla" och godkänner sjukskrivningen...
Hur ser vårdplanen ut?
Vi vet inte... Vi vet ingenting. Vi vet att jag har tid på specialistmödravården på fredag, men mer än det vet vi inte. Jag är i vecka 27 och vet ingenting... Ingenting om hur många koller som ska göras eller vad de kollerna innefattar.... bara ultraljud??? Kollar de livmodertappen, om man öppnat sig? Kollar de blodtryck, järnvärde, glukos m.m.???
TROTS att VI inte vet om det är enäggs eller tvåäggstvillingar så har vi från och med förra barnmorskebesöket blivit behandlad som en tvåäggsgraviditet. Men TÄNK om det är enäggs??? Då skulle man behövt nästan ett ultraljud i veckan!!! Men hör här: Jag har gjort TRE KONTROLLER SAMMANLAGT under denna graviditet, och då är rutinultraljudet inräknat i det - alltså det ultraljud då vi fick reda på att det var tvillingar. TRE gånger! Snacka om att jag har ångest för ovissheten! Jag vet inte alls hur de växer där inne, eller om jag öppnat mig (som tydligen är vanligt vid tvillinggraviditeter). Och det var ÅTTA veckor sen det senaste ultraljudet. Kära tvillingar, förlåt att jag inte tittar till er mer än vad jag kanske borde!!!
Förlossningen?
Vad finns för garantier för att vi får den vård vi behöver? I "tvillingböcker" och på internetforum och internetsajter läser man att man ska ha typ två barnmorskor och en barnläkare med vid förlossningen... Som en trygghet. Men jag vet inte om jag kan lita på att det blir så just för OSS. Det är nämligen så att andra BB i länet, Mora BB, har lagt ner sin verksamhet för hösten pga läkarbrist, vilket gör att ALLA mammor i Dalarna får åka till Falun. Så vad finns för garantier för att vi får de resurser vi behöver (och har rätt till, för VÅR trygghet) när vi väl kommer till förlossningen?
När kommer tvillingarna? Hur går det med renoveringarna?
Den som det visste.... jag skulle gärna vilja veta så saker gick att planera. Det är VÄLDIGT jobbigt att veta att vi har stora renoveringar framför oss i höst och att tvillingarna i princip kan komma närsomhelst mitt i dem. Badrummet ska helrenoveras och vi ska få ny fasad. Nu är allt i rullning, vilket i sig är skönt för det har varit en LÅÅÅÅNG process... Men fy va dåligt jag mår när jag tänker på att vi kanske kommer få tvillingar och komma hem som ny familj från BB mitt upp i värsta renoveringsarbetet... jag skulle inte stå ut, jag skulle deppa ihop totalt. Och hemma vill man ju vara. Tänk er att ha två småttingar att ta hand om, byta blöja på, amma, trösta och bära runt på och samtidigt ha massa bygg-gubbar runt huset som hamrar och slår på väggarna runtom. Eller att jag står där, ensam, med tvillingar och så Magnus som är 2,5 och David är mitt uppe i att färdigställa ett badrum? Och vi har inte den möjligheten som jag verkglien VILL ha att vara en familj? Hemkomsten från BB och första tiden är ju så viktig...
Pengar?
Ja... vart ska pengarna komma ifrån. Och NÄR? Blir jag sjukskriven får jag forstatt studiestöd fram tills jag ansökt om studieuppehåll är det sagt. Men det är en helsikes process att få allt i rullning... Massa telefonsamtal och papper och intyg och dubbelkollar... Jag blir så less!
Kläder?
Ja precis, det blir en penga-fråga tydligen. För inte mycket av magnus pytte-garderob fanns kvar i källaren. Bara det allra finaste och mest välbehållna. Så det blir till att gå på kläd-jakt efter pyttekläder storlek 44-50.
Bil?
Våran bil har krånglat nåt fruktansvärt i sommar... Men vi behåller nog den ändå över vintern. Men får bilbarnstolarna plats allihop? Har vi råd att byta bil sen???
ja, och jag sväller och blir störra dag för dag (tror jag och hoppas jag). Alla moment blir svårare och svårare. Det är bara att stå ut.
Suck suck suck...
onsdag 29 juli 2009
trädgård
Paprikorna i växthuset blir så många att plantorna knappt kommer orka hålla dem uppe, tomatplantorna bär på många kart och små "kulor" och trängs där inne i mitt lilla växthus, plommonen hänger som stora tunga klasor likt vindruvor, hallon plockas nästan 1 liter per dag nu, vinbären tynger ner buskarna till marken liksom äpplena på äppelträden... Och i landet frodas potatisen, dillen, morötterna och den stackars lilla salladen som halkade lite efter... Vilken fin skörd!
Och vilket jobb! Ett kärt jobb visserligen. Jag gillar resultatet skarpt! Jag drivs av att få egenkokad sylt, mos, marmelad, äta egna morötter och potatis som vi kan krydda med egen dill. Jag drivs av tanken av att få skörda härligt doftande fullmogna tomater och paprikor och att få gå ut och plocka ett eget äpple till efterätt, obesprutat och naturligt. Jag minns med "fasa" äppelskörden från förra året. Äpplena bara föll och föll och föll och vi krattade och slängde mängder, men ÄNDÅ gjorde jag flera liter äppeldricka och flera liter äppelmos.
Plommonen likaså, där gick också jättemånga till spillo och blev kråkmat, men ändå så blev det flera burkar supergod plommonmarmelad. I år lär det bli likadant ungefär.
Men förra året hann vi inte med varken hallonskörden eller vinbärsskörden, så det blir nytt för i år. MUMS kommer det bli, sylten som jag ska koka på dem. Sen har vi ju potatisen, morötterna, dillen och salladen som v inte heller hade förra året. Men de är det inte lika mycket jobb med. Inget som behövs tillredas eller så, bara att äta och njuta!
Jag tycker, så här långt, att vi har lyckats bra med vår trädgård i sommar, trots allt. Visst har det varit ogräsinvationer som avlöst varandra, men vi har försökt så gott vi kunnat att hålla efter på de mest kritiska ställena. Och så har vi haft STOOOR hjälp av min mamma, som kommit och undsatt oss i nöden och rensat ogräs. Det visade sig ju att vi behövde lite mer hjälp än vad vi från början tänkt, eftersom graviditeten tog mer på mina krafter i och med att det blev tvillingar.
Så ni ska inte tro att jag är i nåt toppskick direkt. Graviditeten tar på krafterna och för det allra mesta så är jag bara totalt orkeslös, svimfärdig eller har ont någonstans. Jag måste vila jättemycket. Ändå är det bara vecka 24 nu. Många gånger gråter jag för att jag får kämpa för det lilla, lilla och många gånger får jag dåligt samvete när jag måste bara stå (eller ligga eller sitta) och se på... När David diskar, plockar, städar, byter blöja och inte minst - jagar Magnus. Jag längtar tills dess att jag återfår krafterna och kan börja vara mamma och fru igen, på det sättet JAG vill! I nuläget har jag inte kraft och kroppen håller inte för att springa efter Magnus när han sätter fart mot gatan. Det går bara inte. Och på sin höjd orkar jag och hinner tömma diskstället innan jag känner mig svimfärdig och bara måste gå och sätta mig. Jag har inte heller krafter till att stå och gräva sandlådan, klippa gräset, köra med trimmern, såga bräder till staket... Jag får se på. Det känns inte bra.
Men sitta på en stol utmed vinbärsbuskarna och hallonbuskarna och plocka - det kan jag! Och utföra småsysslor här och där. Jag får försöka fokusera på och glädja mig över det lilla. Och se framåt.
Det värmer ändå att David säger att jag är ändå den största hjälten, som bär på TVÅ bebisar.
David är MIN hjälte! Han är fantastisk! Jag beundrar honom mer än någon annan. Min älskade man.
Och vilket jobb! Ett kärt jobb visserligen. Jag gillar resultatet skarpt! Jag drivs av att få egenkokad sylt, mos, marmelad, äta egna morötter och potatis som vi kan krydda med egen dill. Jag drivs av tanken av att få skörda härligt doftande fullmogna tomater och paprikor och att få gå ut och plocka ett eget äpple till efterätt, obesprutat och naturligt. Jag minns med "fasa" äppelskörden från förra året. Äpplena bara föll och föll och föll och vi krattade och slängde mängder, men ÄNDÅ gjorde jag flera liter äppeldricka och flera liter äppelmos.
Plommonen likaså, där gick också jättemånga till spillo och blev kråkmat, men ändå så blev det flera burkar supergod plommonmarmelad. I år lär det bli likadant ungefär.
Men förra året hann vi inte med varken hallonskörden eller vinbärsskörden, så det blir nytt för i år. MUMS kommer det bli, sylten som jag ska koka på dem. Sen har vi ju potatisen, morötterna, dillen och salladen som v inte heller hade förra året. Men de är det inte lika mycket jobb med. Inget som behövs tillredas eller så, bara att äta och njuta!
Jag tycker, så här långt, att vi har lyckats bra med vår trädgård i sommar, trots allt. Visst har det varit ogräsinvationer som avlöst varandra, men vi har försökt så gott vi kunnat att hålla efter på de mest kritiska ställena. Och så har vi haft STOOOR hjälp av min mamma, som kommit och undsatt oss i nöden och rensat ogräs. Det visade sig ju att vi behövde lite mer hjälp än vad vi från början tänkt, eftersom graviditeten tog mer på mina krafter i och med att det blev tvillingar.
Så ni ska inte tro att jag är i nåt toppskick direkt. Graviditeten tar på krafterna och för det allra mesta så är jag bara totalt orkeslös, svimfärdig eller har ont någonstans. Jag måste vila jättemycket. Ändå är det bara vecka 24 nu. Många gånger gråter jag för att jag får kämpa för det lilla, lilla och många gånger får jag dåligt samvete när jag måste bara stå (eller ligga eller sitta) och se på... När David diskar, plockar, städar, byter blöja och inte minst - jagar Magnus. Jag längtar tills dess att jag återfår krafterna och kan börja vara mamma och fru igen, på det sättet JAG vill! I nuläget har jag inte kraft och kroppen håller inte för att springa efter Magnus när han sätter fart mot gatan. Det går bara inte. Och på sin höjd orkar jag och hinner tömma diskstället innan jag känner mig svimfärdig och bara måste gå och sätta mig. Jag har inte heller krafter till att stå och gräva sandlådan, klippa gräset, köra med trimmern, såga bräder till staket... Jag får se på. Det känns inte bra.
Men sitta på en stol utmed vinbärsbuskarna och hallonbuskarna och plocka - det kan jag! Och utföra småsysslor här och där. Jag får försöka fokusera på och glädja mig över det lilla. Och se framåt.
Det värmer ändå att David säger att jag är ändå den största hjälten, som bär på TVÅ bebisar.
David är MIN hjälte! Han är fantastisk! Jag beundrar honom mer än någon annan. Min älskade man.
lite mer Magnusprat
"Jag fick en brun glass av glassbilen när den kom till Alfred"
"jag måste ha foten där, annars kommer flugorna och tar mamma"
"va snäll gubben var som gav oss en vagn"
Jag tycker att han är så duktig... :-) Utan att bli mallig såklart. Barn är ju bara barn ändå, oavsett hur mycket/lite de pratar.
Igår var rörmokaren här och tittade i vårt badrum inför höstens renoveringar (som vi nu tror blir av, och förhoppningsvis inte överskridande de ekonomiska marginaler vi har) och han frågade Magnus (som pratade och pratade...) om han var "så här gammal", och höll upp tre fingrar. När Magnus sa att han var två år så trodde han knappt på det.
"jag måste ha foten där, annars kommer flugorna och tar mamma"
"va snäll gubben var som gav oss en vagn"
Jag tycker att han är så duktig... :-) Utan att bli mallig såklart. Barn är ju bara barn ändå, oavsett hur mycket/lite de pratar.
Igår var rörmokaren här och tittade i vårt badrum inför höstens renoveringar (som vi nu tror blir av, och förhoppningsvis inte överskridande de ekonomiska marginaler vi har) och han frågade Magnus (som pratade och pratade...) om han var "så här gammal", och höll upp tre fingrar. När Magnus sa att han var två år så trodde han knappt på det.
måndag 27 juli 2009
LYCKA!!!
Bilderna kan väl egentligen tala för sig själva...
Men den första bilden föreställer vår nya tvillingvagn (inte våran, men en bild på en likadan, fast minus det orangea) som vi köpte för fyndpriset 3995 SEK. Ett begagnatpris för en ny med andra ord. Har kollat blocket flera veckor nu och bara hittat vagnar i samma prisklass som varit upp emot 3 år gamla. Så varför inte en NY??? LYCKA!!!!
Andra bilden är MIN NYA TRYCKAVLASTANDE BÄDDMADRASS!!! Jag säger bara det.
lördag 25 juli 2009
Magnus pratar
Idag gör jag ett "experiment". Jag kom på häromdagen att jag skulle "följa" Magnus och skriva ner allt han säger under vissa tidpunkter, bara för att spara som minne. Kan ju vara kul att komma ihåg hur vår lilla tvååring uttrycker sig den här tiden. Det kommer MÅNGA ord ur hans mun och jag hann inte skriva ner allt!
Skrev ner några meningar som han sa medans han satt i Davids knä och tittade på "coola bilar" på datorn. Under 20 minuter ca. Det är ordagrannt vad han säger och hur han ljuder orden.
- Ska vi titta på en till då?
(pappa: vill du se en ny eller en gammal volvo?)
- En ny volvo
(paus)
- Nu åker han bolbobil.
(paus)
- En gammal volvo, inte en ny volvo. Den där gamla volvon! (pekar)
(paus)
- Får jag smaka? Mamma smakade! (mamma äter ostbågar)
(paus. Tittar intensivt på datorskärmen)
- va snygg! Va snygg!
- Får jag en till? (ostbåge)
- Den kan inte köra i snön!.... JOO! (en bil kör i ett vitt "rum")
(paus)
- Oj va den låter konstigt.
(paus)
- Ska vi ta en...? Den där fina fina gamla bilen! Den där, den där!!! (pekar på skärmen)
- Den var fin! och den var fin! Och den var fin!............ och den där var fin!
(paus)
- Ska vi titta på andra?
(pappa: kanske på husvagnar? På en Polar som vi har?)
(hittar inga Polarhusvagnar)
- Kanse den där? Den fiiina fina släpsärran!
(paus)
- Den ska dra den där. En släp. (tittar på en radiostyrd lastbil)
- Kan jag få en till, mamma? (ostbågar igen)
(pappa: Nu tror jag inte vi orkar hålla på med det här nå mer)
- JO - vi ska titta på en volvo-bil. Snäääälla pappa! Vi orkar titta på det här!
(pappa går med på det)
- Nu backar den ut. Nu backar den... Nu sör den! Nu åker den! Nä................... NU åker den!
(paus)
- Det bar en bil!!! Ska vi titta på en till!
- Den där.
- Nu ska dom där åka i den där coola bilen! Och den där coola bilen.
- Oj! Va kommer den där då från?
Och när den filmsnutten var slut fick Magnus kliva ner från pappas knä och vi hade sett klart på de coola bilarna.
Skrev ner några meningar som han sa medans han satt i Davids knä och tittade på "coola bilar" på datorn. Under 20 minuter ca. Det är ordagrannt vad han säger och hur han ljuder orden.
- Ska vi titta på en till då?
(pappa: vill du se en ny eller en gammal volvo?)
- En ny volvo
(paus)
- Nu åker han bolbobil.
(paus)
- En gammal volvo, inte en ny volvo. Den där gamla volvon! (pekar)
(paus)
- Får jag smaka? Mamma smakade! (mamma äter ostbågar)
(paus. Tittar intensivt på datorskärmen)
- va snygg! Va snygg!
- Får jag en till? (ostbåge)
- Den kan inte köra i snön!.... JOO! (en bil kör i ett vitt "rum")
(paus)
- Oj va den låter konstigt.
(paus)
- Ska vi ta en...? Den där fina fina gamla bilen! Den där, den där!!! (pekar på skärmen)
- Den var fin! och den var fin! Och den var fin!............ och den där var fin!
(paus)
- Ska vi titta på andra?
(pappa: kanske på husvagnar? På en Polar som vi har?)
(hittar inga Polarhusvagnar)
- Kanse den där? Den fiiina fina släpsärran!
(paus)
- Den ska dra den där. En släp. (tittar på en radiostyrd lastbil)
- Kan jag få en till, mamma? (ostbågar igen)
(pappa: Nu tror jag inte vi orkar hålla på med det här nå mer)
- JO - vi ska titta på en volvo-bil. Snäääälla pappa! Vi orkar titta på det här!
(pappa går med på det)
- Nu backar den ut. Nu backar den... Nu sör den! Nu åker den! Nä................... NU åker den!
(paus)
- Det bar en bil!!! Ska vi titta på en till!
- Den där.
- Nu ska dom där åka i den där coola bilen! Och den där coola bilen.
- Oj! Va kommer den där då från?
Och när den filmsnutten var slut fick Magnus kliva ner från pappas knä och vi hade sett klart på de coola bilarna.
måndag 20 juli 2009
Sommarlov och semester
Känns som att idag blir det sommarlov på riktigt. Idag inleder nämligen David sin 5 veckor långa semester! Man får väl lov att säga att det blir lite semester för mig också, även om jag haft sommarlov ett tag.
Tiden har gått fort sen jag fick sommarlov! Hur många veckor har gått? Fem? Jösses, vad har vi gjort av dem? Ganska mycket egentligen, om man tänker efter. Livet som hemmafru gravid med tvillingar och med fartfylld 2-åring har stundvis varit väldigt tufft, men jag är så stolt att jag klarat dessa veckor, trots alla krämpor! Vi har haft kul jag och Magnus, men det ska bli VÄLDIGT skönt att dela vardagen med David igen, med allt vad det innebär med trotsutbrott, blöjbyten, myspys, barnvagnspromenader, badutflykter osv. Jag slipper dessutom plugga till tentor, klarade nämligen föregående termins alla tentor!
Jag ska inte klaga, att vänta tvillingar är fantastiskt och att känna deras boxningsmatcher inne i min mage är så roligt att jag skrattar varje gång. De har fått namnen Buff och Knuff av den anledningen. Men så BLIR man ju så vansinnigt trött också av denna graviditet. Trötthet och alla krämpor kommer dubbelt upp och dubbelt så tidigt. I princip har jag bara orkat utföra de allra nödvändigaste sysslorna här hemma och vissa dagar då det varit "kris" och jag kännt mig så matt att jag varit svimfärdig så har vi "flytt" till mormor. Där är så skönt, där kan jag slappna av. Magnus har mer yta och lite annorlunda saker att leka med och jag kan ligga i soffan utan dåligt samvete.
Roligt har också varit att träffa kompisarna denna tid. Vi har besökt Holtäkt och även varit på Lugnet och badat tillsammans med dem och Tore och mamma Sandra från föräldragruppen. Sen har vi också varit i Vika och hälsat på min pluggkompis och hennes härliga barn. Bästa vännerna i Vikarbyn har vi hunnit träffa också. Nu får vi göra allt detta roliga tillsammans!
Jag är glad att den allra varmaste perioden infann sig då jag fortfarande var "ganska" pigg, nu flämtar jag bara i värmen och kan knappt röra på mig, känns det som. Men idag regnar det. För mycket.
Tack och lov är jag inte HELT orkeslös, tråkigt vore väl det. Så det finns hopp om en god semester! Finns tvillingmammor som har det mycket värre än vad jag har det.
Förstår att ni är nyfikna på min mage, så här kommer en bild:
Bilden är tagen för en vecka sen, i vecka 22. Om man jämför med graviditeten med Magnus så motsvararar "magstorleken" ungefär vecka 32, så man får plussa på 10 veckor. (när det gäller allt)
Tiden har gått fort sen jag fick sommarlov! Hur många veckor har gått? Fem? Jösses, vad har vi gjort av dem? Ganska mycket egentligen, om man tänker efter. Livet som hemmafru gravid med tvillingar och med fartfylld 2-åring har stundvis varit väldigt tufft, men jag är så stolt att jag klarat dessa veckor, trots alla krämpor! Vi har haft kul jag och Magnus, men det ska bli VÄLDIGT skönt att dela vardagen med David igen, med allt vad det innebär med trotsutbrott, blöjbyten, myspys, barnvagnspromenader, badutflykter osv. Jag slipper dessutom plugga till tentor, klarade nämligen föregående termins alla tentor!
Jag ska inte klaga, att vänta tvillingar är fantastiskt och att känna deras boxningsmatcher inne i min mage är så roligt att jag skrattar varje gång. De har fått namnen Buff och Knuff av den anledningen. Men så BLIR man ju så vansinnigt trött också av denna graviditet. Trötthet och alla krämpor kommer dubbelt upp och dubbelt så tidigt. I princip har jag bara orkat utföra de allra nödvändigaste sysslorna här hemma och vissa dagar då det varit "kris" och jag kännt mig så matt att jag varit svimfärdig så har vi "flytt" till mormor. Där är så skönt, där kan jag slappna av. Magnus har mer yta och lite annorlunda saker att leka med och jag kan ligga i soffan utan dåligt samvete.
Roligt har också varit att träffa kompisarna denna tid. Vi har besökt Holtäkt och även varit på Lugnet och badat tillsammans med dem och Tore och mamma Sandra från föräldragruppen. Sen har vi också varit i Vika och hälsat på min pluggkompis och hennes härliga barn. Bästa vännerna i Vikarbyn har vi hunnit träffa också. Nu får vi göra allt detta roliga tillsammans!
Jag är glad att den allra varmaste perioden infann sig då jag fortfarande var "ganska" pigg, nu flämtar jag bara i värmen och kan knappt röra på mig, känns det som. Men idag regnar det. För mycket.
Tack och lov är jag inte HELT orkeslös, tråkigt vore väl det. Så det finns hopp om en god semester! Finns tvillingmammor som har det mycket värre än vad jag har det.
Förstår att ni är nyfikna på min mage, så här kommer en bild:
Bilden är tagen för en vecka sen, i vecka 22. Om man jämför med graviditeten med Magnus så motsvararar "magstorleken" ungefär vecka 32, så man får plussa på 10 veckor. (när det gäller allt)
Såklart har vi en del projekt här hemma som vi hoppas kunna slutföra innan semestern är slut. Det ska byggas klart staket, det ska byggas grind ut mot gatan och ner mot trapporna till garagenedfarten, det ska grävas sandlåda (nåt som jag hade hoppats på var klart lååångt mycket tidigare under tiden jag var hemma själv), häcken ska snyggas till och få lite täckbark och muren intill rätas upp och så ska köket göras klart. Det är väl de sakerna som är "prio ett". Sen finns det ju mycket annat vi vill göra också. Jag har samlat på mig massor av inspiration under dessa veckor så jag är verkligen helpeppad! Har även planer på att måla i datarummet där uppe, det blir kul!
Ska såklart hinna med lite semesterturer med busvagnen också. Planer finns på "familjecampingen" vid hjälmaren utanför Arboga där farmor och farfar finns ibland, bland annat. Sen planerar vi även Leksand sommarland med närbelägen camping för husvagnsuppställning såklart. Önskan att köra husvagnen upp till Östersund och släkten där finns också. Vi får se vad som kommer först! Bara det löser sig med tomatvakt till mitt fina växthus så!
Magnus var med i tidningen häromdagen. Jag mmsade in en bild till falukuriren och sen glömde jag bort att jag gjort det. Så David höll på att sätta morgonkaffet i halsen när han slår upp tidnigen och får se att Magnus hamnat som läsarbild. Du får bläddra ner lite för att se Magnus, som ligger utvräkt i sanden i galonisar, sur på reget och på mamma, som tvingat honom att ta skydd under rutchkanan under störtskuren. Han drömmer om bättre strandväder.
Imorgon dags för återbesök på mvc. Har inte varit där sen inskrivningen och min barnmorska har precis kommit tillbaks från semestern. Hoppas på ett bra besök. Ska bli intressant i alla fall! Kolla lite värden på mig, lyssna på tvillingarnas tickande hjärtan, mäta magen, prata tvillingprat. Hoppas hon har stor erfarenhet av tvillinggraviditeter, känns som att det stödet kommer jag behöva!!!
Ni som just läst detta inlägg får gärna lämna ett litet spår i form av en kommentar, det vore roligt att se vilka som hittar hit! Ävän ni som är "stammisar"!
fredag 26 juni 2009
Vi ska bli FEM!
Igår var vi på ultraljud. När jag la mig på britsen sa barnmorskan "oj, det var en stor mage!". Usch va less jag var på den kommentaren... Men jag sa som jag sagt till alla andra; "ja, det är lite svullet...". Hon började greja med ultraljudsapparaten och vi såg på skärmen. Jag tyckte att det såg lite "rörigt" ut. Det var så mycket av allt liksom, och det blev otydligt vad som var vad. Jag tänkte först att bilden nog var oskarp. Men med Magnus och ultraljudet vi gjorde med honom i magen så kunde man direkt se formen av en bebis. Nu var det annorlunda. Efter ett tag så sa hon "ser ni vad jag ser?" "vaddå, är det fler?" sa jag med ett stort leende. Sen minns jag inte riktigt vad hon sa, men hon bekräftade i alla fall att det var TVILLINGAR!!! Och när vi fick det beskedet så bara skrattade vi... David, som filmade samtidigt med kameran (inte filmkameran alltså), skrattade så att filmen blev lite skakig. Sen var allt bara så spännande... De var så söta. Tvilling 1 sög på tummen och hade min profil som barn. Tvilling 2 låg mer ihopkrupen. "De kanske turas om" skämtade jag. De låg i varsin fostersäck och skiljeväggen dem emellan var tjock och det var tydligen bra. De såg friska ut och var lika stora. Nytt förlossningsdatum blev den 21 november, tidigare var det 24 november. Men vi räknar såklart med att det blir några veckor tidigare.
Så det blev liksom inte ett rutinmässigt ultraljud för föräldrar som "gjort det förr". Allt blev nytt igen. Det pirrade lika mycket och vi kände lika stor lycka, om än starkare... Det var inte som att göra samma grej igen liksom.
Det är alltså TVILLINGAR i min mage! Det lustiga är att vi ju misstänkt det. Men det har mest varit som en skämtsam grej liksom. Haha, magen är så stor - det kanske är fler! David har pratat med magen och "knatte, fnatte och tjatte". Men jag har ändå tänkt att det är ju så ovanligt med tvillingar så det är säkert bara en. Jag är bara tjock för att det är andra barnet. Men innerst inne har jag haft aningen hela tiden, eller i alla fall på nåt sätt förberett mig mentalt för att det KAN vara två. Och så många saker har tydit på det. Att jag har varit så extremt trött, att jag har upplevt hjärtklappning och orkeslöshet så tidigt i graviditeten och sen så klart att livmodern växt och blivit så stor. Det sista som gjorde att jag verkligen tog tanken på allvar att det kanske kunde vara fler var att jag kände en fot (eller nåt) väldigt långt upp på min mage, typ 5 cm ovanför naveln, och att det sparkade långt där nere OCH långt där uppe...
Det är ett Guds under, en Guds gåva... Han måste verkligen lita på oss eftersom han ger oss denna gåva och förtroende att bära och ta hand om två barn. David påminde om bibelordet "Gud ger en aldrig fler bördor än vad man klarar av". Det är så skönt att tänka så. Även om det finns orosmoment i detta så har jag ändå full tillit till min kropp och till Gud. Vi kommer klara det!
Vi får väl se om de vid nästa ultraljud hittar en tredje bebis... haha. Många har påminnt oss om att det tydligen är "vanligt" med trillingar i Grycksbo.
/Elin
Så det blev liksom inte ett rutinmässigt ultraljud för föräldrar som "gjort det förr". Allt blev nytt igen. Det pirrade lika mycket och vi kände lika stor lycka, om än starkare... Det var inte som att göra samma grej igen liksom.
Det är alltså TVILLINGAR i min mage! Det lustiga är att vi ju misstänkt det. Men det har mest varit som en skämtsam grej liksom. Haha, magen är så stor - det kanske är fler! David har pratat med magen och "knatte, fnatte och tjatte". Men jag har ändå tänkt att det är ju så ovanligt med tvillingar så det är säkert bara en. Jag är bara tjock för att det är andra barnet. Men innerst inne har jag haft aningen hela tiden, eller i alla fall på nåt sätt förberett mig mentalt för att det KAN vara två. Och så många saker har tydit på det. Att jag har varit så extremt trött, att jag har upplevt hjärtklappning och orkeslöshet så tidigt i graviditeten och sen så klart att livmodern växt och blivit så stor. Det sista som gjorde att jag verkligen tog tanken på allvar att det kanske kunde vara fler var att jag kände en fot (eller nåt) väldigt långt upp på min mage, typ 5 cm ovanför naveln, och att det sparkade långt där nere OCH långt där uppe...
Det är ett Guds under, en Guds gåva... Han måste verkligen lita på oss eftersom han ger oss denna gåva och förtroende att bära och ta hand om två barn. David påminde om bibelordet "Gud ger en aldrig fler bördor än vad man klarar av". Det är så skönt att tänka så. Även om det finns orosmoment i detta så har jag ändå full tillit till min kropp och till Gud. Vi kommer klara det!
Vi får väl se om de vid nästa ultraljud hittar en tredje bebis... haha. Många har påminnt oss om att det tydligen är "vanligt" med trillingar i Grycksbo.
/Elin
fredag 5 juni 2009
SOMMARLOV!!!
Nu har jag fått sommarlov! Och Magnus också. Vi överlämnade en blomma och ett tackkort till personalen vid hämtning idag, som tack för det här året - Magnus första år på dagis. Herregud, har det redan gått ett år alltså! Det betyder att jag har läst på högskolan ett år nu också, och avklarat min första termin på sjuksköterskeprogrammet. Bara 2,5 år kvar! Ja, eller i mitt fall 3,5 år eftersom det blir mammaledighet ett år också.
Jag gjorde alltså sista tentan idag. Farmakologi och läkemedelsräkning. Kan gå vägen - eller inte. Som vanligt har jag ingen aning... Så det blir en glad överraskning om 4 veckor om jag får tillbaks den och den är godkänd. Om två veckor redan får jag reda på hur tentan i delkurs 2 gick... Den är jag väldigt skeptisk till...
Sommarlov alltså... Det blir härligt. Och nåt nytt. Jag kommer ju att vara "hemma" med Magnus varje dag så det gäller att vi aktiverar oss. Har ju aldrig gjort så med en tvååring förut, det var ju när Magnus var ett år drygt som jag var hemma sist. Men jag tror att det kan bli bra! Bara det blir fint väder så. Vi har ju skaffat både gungställning och ska till och fixa sandlådan så visst finns det underhållning. Jag själv kommer att underhålla mig en hel del i trädgården.
GLAD SOMMAR!
Jag gjorde alltså sista tentan idag. Farmakologi och läkemedelsräkning. Kan gå vägen - eller inte. Som vanligt har jag ingen aning... Så det blir en glad överraskning om 4 veckor om jag får tillbaks den och den är godkänd. Om två veckor redan får jag reda på hur tentan i delkurs 2 gick... Den är jag väldigt skeptisk till...
Sommarlov alltså... Det blir härligt. Och nåt nytt. Jag kommer ju att vara "hemma" med Magnus varje dag så det gäller att vi aktiverar oss. Har ju aldrig gjort så med en tvååring förut, det var ju när Magnus var ett år drygt som jag var hemma sist. Men jag tror att det kan bli bra! Bara det blir fint väder så. Vi har ju skaffat både gungställning och ska till och fixa sandlådan så visst finns det underhållning. Jag själv kommer att underhålla mig en hel del i trädgården.
GLAD SOMMAR!
tisdag 2 juni 2009
måndag 1 juni 2009
Knytte
Igår var fjärde gången på knytte för mig och Magnus och mormor följde med oss den här gången. Det blev sång som vanligt "vi knackar på", sen blev det en kort promenad ute i skogen till dagens fikaplats - en underbart solig glänta med massor av blåbärsris. På vägen dit fick barnen leta efter saker som inte hörde skogen till, skräp och annat. Magnus hittade en plastring och Magnus kompis Alfred hittade en tennisboll. Sen fikade vi och efter fikat blev det bockarna bruse-saga och efter det en titt på myrstacken. Ledarna är jätteduktiga och så lugna och glada och positiva. Det är verkligen härligt med knytte. Inget bråk och stök, bara lugn och natur.
I alla fall tog mamma några bilder som jag tänkte visa:
I väntan på knacka på-sången
Fika i blåbärsgläntan
Ledarna samlar ihop "skräpet"
Här lyssnar vi på bockarna bruse-sagan
Pojkarna tittar på myrstacken
söndag 31 maj 2009
Växthus
Idag har jag byggt klart växthuset mot bodväggen. Hade konstruktionen klar för mig i huvudet så själva utförandet var inte så komplicerat. Ca 3 kvadratmeter plats finns det nu för tomater och paprika och annat. Just nu står de på övervåningen där jag driver upp dem. Jag är SÅ nöjd med resultatet av växthuset! Nu är det bara plasten som saknas, en vara som är lite svår och få tag i i Stan tydligen om man vill ha bra plast till bra pris.
Mamma har varit hos oss idag, bland annat följt med oss till knytte på förmiddagen. På eftermiddagen tog hon sig an andra hälften av trädgårdslandet där kvickroten återigen invaderat. Trädgårdslandet är inte skött på typ 5-7 år och i höstas fick vi i princip "gräva fram" hela landet, det var helt överväxt. Man såg inte ens stockarna. Hon har superenergi, mamma, som orkar med att stå i gassande sol med grepen och rensa rot efter rot... Men nu är det redo för sådd som ska ske någon gång i början av veckan. Måste bara handla hönsgödsel först. Det blir sallad, persilja, dill, rädisa, gräslök och morötter. Det var grönsakslandet det. Sen har vi ju ett litet jordgubbsland som vi har räddat också. Ser ut att kunna bli en hyfsat god skörd jordgubbar, det är många blommor! Sista hörnan av landet har vi insett passar bra som sandlåda (landet ligger ju alldeles intill gungställningen). Det enda vi behöver är en kärra sand så är det klart.
Jag fick en liten blodtrycksdipp mitt på eftermiddagen och lågt blodsocker så jag trodde det var kört. Trodde jag skulle få ligga i soffan resten av dagen, men jag låg 10 minuter, sen rörde jag ihop en "drink" på vatten och 3 teskedar dextrosolpulver och - VIPS - så fick jag ny energi. Blodtrycket gick upp igen också efter vilan.
Nu ser jag snart ut som en pepparkaka, men har också fått en del solexem. Smörja smörja smörja... Känner mig riktigt sommarfräsch!
Fick en riktig spark idag från bebisen i magen. Buffade lite på magen och då sparkade den till. Underbart...
Mamma har varit hos oss idag, bland annat följt med oss till knytte på förmiddagen. På eftermiddagen tog hon sig an andra hälften av trädgårdslandet där kvickroten återigen invaderat. Trädgårdslandet är inte skött på typ 5-7 år och i höstas fick vi i princip "gräva fram" hela landet, det var helt överväxt. Man såg inte ens stockarna. Hon har superenergi, mamma, som orkar med att stå i gassande sol med grepen och rensa rot efter rot... Men nu är det redo för sådd som ska ske någon gång i början av veckan. Måste bara handla hönsgödsel först. Det blir sallad, persilja, dill, rädisa, gräslök och morötter. Det var grönsakslandet det. Sen har vi ju ett litet jordgubbsland som vi har räddat också. Ser ut att kunna bli en hyfsat god skörd jordgubbar, det är många blommor! Sista hörnan av landet har vi insett passar bra som sandlåda (landet ligger ju alldeles intill gungställningen). Det enda vi behöver är en kärra sand så är det klart.
Jag fick en liten blodtrycksdipp mitt på eftermiddagen och lågt blodsocker så jag trodde det var kört. Trodde jag skulle få ligga i soffan resten av dagen, men jag låg 10 minuter, sen rörde jag ihop en "drink" på vatten och 3 teskedar dextrosolpulver och - VIPS - så fick jag ny energi. Blodtrycket gick upp igen också efter vilan.
Nu ser jag snart ut som en pepparkaka, men har också fått en del solexem. Smörja smörja smörja... Känner mig riktigt sommarfräsch!
Fick en riktig spark idag från bebisen i magen. Buffade lite på magen och då sparkade den till. Underbart...
torsdag 28 maj 2009
Bloggen finns på riktigt!
Ingen kan väl ha missat telia-reklamen som går på tv om den lite söt-töntiga gubben Gunnar, med sina två barn - Anna och Johan - och som ju faktiskt på sistonde hittat kärleken i Monica. I klass med ICA-reklamen tycker jag. Hur många år har man fått följa denna familj egentligen? Nån som vet?
I alla fall såg jag nyss på tv den senaste reklamsnutten igen, när Gunnar är och "lajvar" och blir haffad med att blogga. Fick syn på "jag heter Gunnar" rubriken och skrev såklart in det i adressfältet. Och jo, DEN FINNS PÅ RIKTIGT! Haha, den ska jag följa. Här finns den, om du också vill läsa.
Det var inte meningen att göra reklam nu... Telia kan slänga sig i väggen om jag får säga mitt. Det funkar ju inte som det ska.
I våran egen blogg händer det inte så mycket nu för tiden. Jag är trött nästan jämt, men jag hoppas den hemska tröttheten ger sig snart, brukar ju göra det, eller? Jag är nu i vecka 15 och visst putar magen litegrann. Men hejhå, det är fortfarande bara gaser och svullna tarmar som putar. Men trots att livmodern långt ifrån vuxit sig högre än naveln så är det full fart i magen verkar det som. Det pirrar, sprätter och har faktiskt kännts som att det har sparkat till någon gång. Bebisen gjorde väl nån volt eller nåt. Blir väl mer och mer av det ju längre tiden går.
Förutom tröttheten mår jag rätt okej. Förutom de krämpor jag jämt har.
Nu är det bara en och en halv vecka kvar i skolan och tills jag och Magnus får sommarlov. Det är sååååå drygt i skolan nu och tar hemskt mycket kraft. Vi har de sista 2 veckorna TRE tentor. En är avklarad nu så det är "bara" två kvar. Är lättad över att ha klarat alla tentor och uppgifter hittils, men misstänker ett Underkänt på tentan som vi gjorde för nån vecka sen. Det tar FYRA veckor innan vi får veta resultatet sen vi skrivit den. Drygt. Annars är jag totalless på denna usla kurs med denna korvstoppning och DISTANS mot vår vilja. De flesta är rätt trötta på att glo på datorn hela tiden. Detta kommer de få veta av, lärarna, var så säker... Det får INTE gå dem förbi detta missnöje.
Dags att sparka igång den här dagen. Föreläsning via datorn och fika med tjejerna står på schemat.
I alla fall såg jag nyss på tv den senaste reklamsnutten igen, när Gunnar är och "lajvar" och blir haffad med att blogga. Fick syn på "jag heter Gunnar" rubriken och skrev såklart in det i adressfältet. Och jo, DEN FINNS PÅ RIKTIGT! Haha, den ska jag följa. Här finns den, om du också vill läsa.
Det var inte meningen att göra reklam nu... Telia kan slänga sig i väggen om jag får säga mitt. Det funkar ju inte som det ska.
I våran egen blogg händer det inte så mycket nu för tiden. Jag är trött nästan jämt, men jag hoppas den hemska tröttheten ger sig snart, brukar ju göra det, eller? Jag är nu i vecka 15 och visst putar magen litegrann. Men hejhå, det är fortfarande bara gaser och svullna tarmar som putar. Men trots att livmodern långt ifrån vuxit sig högre än naveln så är det full fart i magen verkar det som. Det pirrar, sprätter och har faktiskt kännts som att det har sparkat till någon gång. Bebisen gjorde väl nån volt eller nåt. Blir väl mer och mer av det ju längre tiden går.
Förutom tröttheten mår jag rätt okej. Förutom de krämpor jag jämt har.
Nu är det bara en och en halv vecka kvar i skolan och tills jag och Magnus får sommarlov. Det är sååååå drygt i skolan nu och tar hemskt mycket kraft. Vi har de sista 2 veckorna TRE tentor. En är avklarad nu så det är "bara" två kvar. Är lättad över att ha klarat alla tentor och uppgifter hittils, men misstänker ett Underkänt på tentan som vi gjorde för nån vecka sen. Det tar FYRA veckor innan vi får veta resultatet sen vi skrivit den. Drygt. Annars är jag totalless på denna usla kurs med denna korvstoppning och DISTANS mot vår vilja. De flesta är rätt trötta på att glo på datorn hela tiden. Detta kommer de få veta av, lärarna, var så säker... Det får INTE gå dem förbi detta missnöje.
Dags att sparka igång den här dagen. Föreläsning via datorn och fika med tjejerna står på schemat.
tisdag 19 maj 2009
Nä, nu bloggar jag lite!!!
Det har varit rätt dött här på sistonde... Ber om ursäkt för det. Jag gillar ju att blogga, men det har inte riktigt funnits den rätta inspirationen... Det gör det inte nu heller egentligen, men så är det också så att det finns något annat som jag verkligen inte har inspiration till. Och det är att titta på föreläsningar på datorn inför tentan på fredag! Så jag tänkte att, nä nu tar jag och bloggar lite! Jag är så less på att det ska undervisas från dataskärmen i den här kursen, trots att jag aktivt valt att gå ett program som inte är distansbaserat. Nu tvingas jag sitta framför datorn, lyssna på folk jag aldrig träffat, med dåligt ljud och dålig bild och försöka förstå något, utan att ha möjligheten att ställa frågor live. Nej, usch vilket dåligt upplägg.
Den främsta anledningen till varför jag inte haft inspiration (eller ork) till att blogga är för att jag de senaste veckorna varit så makalöst trött att jag inte haft ork till något alls. Inte ens till att plugga. Så jag ligger låååångt efter i plugget inför tentan. David har fått sköta det mesta faktiskt, på hemmaplan. Om jag inte visste bättre så skulle jag tro att den här tröttheten berodde på en allvarlig dödlig sjukdom. Men det gör den ju inte. I skrivande stund har jag gått in i vecka 14 i graviditeten. Ja, vi väntar alltså ett syskon till Magnus, om ni inte var upplysta om det redan. Det är spännande! Nu har jag börjat känna tydligt fladder där inne, vilket gör mig påmind att det faktiskt är på riktigt. Det ska bli så kul och mysigt. Men självklart finns också tankarna på hur vi ska orka där. Men det är väl där urkrafterna träder in. Det biologiskt inbyggda hos både mammor och pappor att till varje pris ta hand om sin familj. Tur att det finns en sån "gen".
Skulle vilja bjuda på lite härliga bilder på Magnus och på vår trädgård. För där händer det saker! Men eftersom jag sitter i skolan och inte har några bilder här så får det bli en annan gång.
Jag längtar till sommaren. Bara 2,5 veckor kvar tills kursen är slut, Magnus slutar dagis (för sommaren) och jag och Magnus får sommarlov. Hoppas verkligen tröttheten gått över tills dess.
/Elin
Den främsta anledningen till varför jag inte haft inspiration (eller ork) till att blogga är för att jag de senaste veckorna varit så makalöst trött att jag inte haft ork till något alls. Inte ens till att plugga. Så jag ligger låååångt efter i plugget inför tentan. David har fått sköta det mesta faktiskt, på hemmaplan. Om jag inte visste bättre så skulle jag tro att den här tröttheten berodde på en allvarlig dödlig sjukdom. Men det gör den ju inte. I skrivande stund har jag gått in i vecka 14 i graviditeten. Ja, vi väntar alltså ett syskon till Magnus, om ni inte var upplysta om det redan. Det är spännande! Nu har jag börjat känna tydligt fladder där inne, vilket gör mig påmind att det faktiskt är på riktigt. Det ska bli så kul och mysigt. Men självklart finns också tankarna på hur vi ska orka där. Men det är väl där urkrafterna träder in. Det biologiskt inbyggda hos både mammor och pappor att till varje pris ta hand om sin familj. Tur att det finns en sån "gen".
Skulle vilja bjuda på lite härliga bilder på Magnus och på vår trädgård. För där händer det saker! Men eftersom jag sitter i skolan och inte har några bilder här så får det bli en annan gång.
Jag längtar till sommaren. Bara 2,5 veckor kvar tills kursen är slut, Magnus slutar dagis (för sommaren) och jag och Magnus får sommarlov. Hoppas verkligen tröttheten gått över tills dess.
/Elin
lördag 4 april 2009
Förvandlingen från vinter till vår, en dag på altanen och galna människor!
Jag och Magnus är på sol-weekend i Västbjörka. Idag har vi spenderat flera timmar på altanen. Lägg märke till förvandlingen från vinter till vår på bilderna. Först galonisar, jacka och mössa, sen av med jackan, sen av med galonisarna, fleecebyxorna och tröjan.... Lugn. Han frös inte. Det var upp mot 20 grader där mot den varma timmerväggen på altanen. Men vad gör de där galna människorna på skidor i linne och shorts? Det ser väl lite kallt ut?
Nej, det var inte det minsta kallt, det var helt underbart! Jag tog tre varv runt åkern och fick upp flåset alldeles lagom.
Blogspot tycks inte funka så bra för att lägga ut fler bilder i ett inlägg, det funkar inte i layouten, därför blir de på rad på det här viset. Inlägget blir långt!
TJOHO! DET ÄR VÅR! Och jag har fått en fin solbränna.
Nej, det var inte det minsta kallt, det var helt underbart! Jag tog tre varv runt åkern och fick upp flåset alldeles lagom.Blogspot tycks inte funka så bra för att lägga ut fler bilder i ett inlägg, det funkar inte i layouten, därför blir de på rad på det här viset. Inlägget blir långt!
TJOHO! DET ÄR VÅR! Och jag har fått en fin solbränna.
Magnus 2 år!
Här kommer några glada bilder från Magnus födelsedag! Han hade en fantastisk dag från början till slut och det lyste i ögonen hela dagen! Tack alla för en fantastisk rolig helg och jättefina presenter. Det kommer bli ett minne för livet för lille parvelknarvel.
En brandbil!
Va ä de???
Farfar bygger ihop bilrampen.
Moster Linda hjälper till med presenten
Alla dansar till bamse bamse spindel
Blåser ut ljusen till tvåårstårtan
Öppnar lite paket
En brandbil!
Va ä de???
Farfar bygger ihop bilrampen.
Moster Linda hjälper till med presenten
Alla dansar till bamse bamse spindel
Blåser ut ljusen till tvåårstårtan
onsdag 1 april 2009
Lunchblogg och det är nu hundbajset tinar fram
Har precis börjat en kurs som inte tillåter mycket fritid. Anatomi och fysiologi. Massa förinspelade föreläsningar att titta på och tenta nästa vecka redan på cellen och vävnader och hud. Känns lite stressigt! Dessutom har jag drabbats av en kollosal trötthet och orkeslöshet, som jag antar har med tidsomställningen att göra.
Tar en lunchpaus emellan två föreläsningar och bloggar lite. Sitter här i en datasal på skolan och lyssnar på föreläsningarna med headset. Ett sätt som jag verkligen inte gillar att studera på! Man har ingen kontakt med vare sig kurskamrater eller lärare. Dessutom går ju jag en campusförlagd utbildning, så varför den här kursen skulle vara på distans förstår jag inte...
På promenaden uppför hatbacken svärdsjögatan från centrum och upp till högskolan var jag nära flera gånger att kliva i hundbajs. BLÄÄÄÄ, va äckligt. Tror verkligen hundägarna att bajset försvinner när de sparkar lite snö över det? Då vill jag bara säga: Nej, det gör det inte! Det lägger sig på folks skosulor och stinker. Tur jag slapp det idag. Tiden har kommit då hundbajset tinar fram. Inte så mysigt.
Förresten har jag hittat världens fiffigaste bloggverktyg! Det är ett verktyg som känner av vilka som läser bloggen. Fråga mig inte hur det går till, det har säkert med någon internetportadress att göra, men hursomhelst så kan jag nu se vilken du är som läser det här nu! Verktyget finns att hämta här, om du också vill ha det.
Magnus har fyllt 2 år och vi har kalasat hela helgen som gick. Kan inte bjuda på några bilder i nuläget eftersom jag sitter i skolan, men så snart jag får tid så ska jag lägga in lite bilder. Vi hade (framför allt Magnus) en jättemysig helg och det bara lyste i Magnus ögon hela tiden. Lördag var kalas för släkten och söndag kom några vänner. TACK ALLIHOP SOM UPPVAKTADE MAGNUS! Det betydde så jättemycket för honom och för oss.
Tar en lunchpaus emellan två föreläsningar och bloggar lite. Sitter här i en datasal på skolan och lyssnar på föreläsningarna med headset. Ett sätt som jag verkligen inte gillar att studera på! Man har ingen kontakt med vare sig kurskamrater eller lärare. Dessutom går ju jag en campusförlagd utbildning, så varför den här kursen skulle vara på distans förstår jag inte...
På promenaden uppför hatbacken svärdsjögatan från centrum och upp till högskolan var jag nära flera gånger att kliva i hundbajs. BLÄÄÄÄ, va äckligt. Tror verkligen hundägarna att bajset försvinner när de sparkar lite snö över det? Då vill jag bara säga: Nej, det gör det inte! Det lägger sig på folks skosulor och stinker. Tur jag slapp det idag. Tiden har kommit då hundbajset tinar fram. Inte så mysigt.
Förresten har jag hittat världens fiffigaste bloggverktyg! Det är ett verktyg som känner av vilka som läser bloggen. Fråga mig inte hur det går till, det har säkert med någon internetportadress att göra, men hursomhelst så kan jag nu se vilken du är som läser det här nu! Verktyget finns att hämta här, om du också vill ha det.
Magnus har fyllt 2 år och vi har kalasat hela helgen som gick. Kan inte bjuda på några bilder i nuläget eftersom jag sitter i skolan, men så snart jag får tid så ska jag lägga in lite bilder. Vi hade (framför allt Magnus) en jättemysig helg och det bara lyste i Magnus ögon hela tiden. Lördag var kalas för släkten och söndag kom några vänner. TACK ALLIHOP SOM UPPVAKTADE MAGNUS! Det betydde så jättemycket för honom och för oss.
torsdag 26 mars 2009
Bubble boy
Måste dela med mig av en bild på Magnus som jag hittade i datorn: Bubble boy!
Bilden togs för ca 1 månad sen i ett bubbelbad hemma här. Han är väl för söt på den här bilden va.... Det var ett minnesvärt bad tydligen, för nu börjar Magnus tjata om att "bada mamma igen". Igår gick han fram till badkarskanten och sa "Magnus mamma bada badkar ikväll". Så han minns nog hur roligt det var den där gången.
De som ser Seinfeld vet att bubble boy är någon helt annan än Magnus på den här bilden. Men å andra sida har man ju aldrig sett honom, så man vet ju aldrig. :-)
tisdag 24 mars 2009
blogg i stället för plugg
På fredag är det dags för den första tentan på sjuksköterskeprogrammet i kursen "sjuksköterskans proffession, omvårdnadens värdegrund och kunskapsteoretiska grunder". Gissa om jag är laddad! - INTE! Har försökt plugga nogsamt i två dagar nu men det har inte gett det minsta resultat. Ingen inspiration, ingen energi, ingen drivkraft... Två pluggdagar kvar, får väl se hur det går.
Ja, så nu sitter jag här och bloggar i stället för att plugga.
Saker jag tänker på i nuläget:
- busschaufförer som kör helt galet.
Hände en olycka för inte alltför länge sen och sen dess har förtroendet sjunkit ÄNNU mer för denna yrkeskår. En del hoppar på gaspedalen som om det vore en hoppstylta, en del kör buss med ett blottat köttsår i pannan där blodresterna fortfarande syns...
- Om jag skulle träffa kungen
Häromdagen var kungen på besök i Falun och ärade svenska skidspelen med sin närvaro. När jag var på promenad i området fantiserade jag om att jag skulle stöta på kungen på promenad och vad jag i så fall skulle säga. Va coolt det vore! Träffade ingen kung tyvärr...
- Spikmattan
P.g.a. mina ryggproblem fick jag låna en spikmatta från en kompis som jag flititg använt. Det förvånar mig att det kan vara så avslappnande att ligga på 4000 sylvassa piggar. Har somnat på den minst 4 gånger...
- Byggprojekt!
Kökets nya design växer fram och med det föds nya kreativa idéer till ombyggnad och nydesign i huset. Man kan väl säga att köksarbetet kommit drygt halvvägs och nu är det tid som fattas! Superfint blir det. Andra "drömprojekt" jag går omkring och fantiserar om är bland annat att öppna upp på övervåningen, riva en sektion av sidovinden ovanför trappen/hallen, bygga "räcke" där och sätta in ett takfönster för ljusinsläpp i hallen. Riva garderoben i hallen för mer rymd, vidga dörröppningen till köket för mer ljusinsläpp, byta tak och sätta in skjutfönster på altanen, bygga ny trapp, bygga växthus... ÅÅÅÅ, så mycket jag vill göra. Och detta var bara LITE av de drömprojekt jag har... Tänk om man hade obegränsat med pengar. I eftermiddag blir det i alla fall uppsättning av dörrfoder - DET ska bli spännande.
- Sommaren
Vad ska jag göra??? Söka jobb är ett alternativ. Ta ut föräldraledighet är ett alternativ. Söka sommarkurs är ett alternativ. Jobb ger mest pengar men minst utrymme för förverkligande av drömmar och ledighet. Föräldraledighet gör att vi lägger oss på ungefär samma ekonomiska nivå som nu. 60 dagar finns kvar att ta ut för Magnus, varav 36 med sjukpenningnivå och 24 med lägstanivå. Jag vill vara ledig! Eller snarare, en bättre formulering: jag vill ha kvalitetstid med Magnus och fria händer att hitta på vad jag vill! Obundenhet med andra ord.
Mycket som rör sig i mitt stackars huvud just nu alltså... Kanske därför det inte finns tillräckligt med fokus kvar för att kunna sitta och blogga, att döma av det senaste inläggets tidpunkt... Över en vecka sedan, nästan två snart. Jaja, jag får nog ordning på saker och ting tids nog. Det viktigaste är att jag har 1000 saker som inspirerar mig varje dag. Min man, min son, studierna, huset, det vackra vädret, krokusarna som blommar utmed husväggen, katterna som leker och gossar... jag gillar att leva!
Ja, så nu sitter jag här och bloggar i stället för att plugga.
Saker jag tänker på i nuläget:
- busschaufförer som kör helt galet.
Hände en olycka för inte alltför länge sen och sen dess har förtroendet sjunkit ÄNNU mer för denna yrkeskår. En del hoppar på gaspedalen som om det vore en hoppstylta, en del kör buss med ett blottat köttsår i pannan där blodresterna fortfarande syns...
- Om jag skulle träffa kungen
Häromdagen var kungen på besök i Falun och ärade svenska skidspelen med sin närvaro. När jag var på promenad i området fantiserade jag om att jag skulle stöta på kungen på promenad och vad jag i så fall skulle säga. Va coolt det vore! Träffade ingen kung tyvärr...
- Spikmattan
P.g.a. mina ryggproblem fick jag låna en spikmatta från en kompis som jag flititg använt. Det förvånar mig att det kan vara så avslappnande att ligga på 4000 sylvassa piggar. Har somnat på den minst 4 gånger...
- Byggprojekt!
Kökets nya design växer fram och med det föds nya kreativa idéer till ombyggnad och nydesign i huset. Man kan väl säga att köksarbetet kommit drygt halvvägs och nu är det tid som fattas! Superfint blir det. Andra "drömprojekt" jag går omkring och fantiserar om är bland annat att öppna upp på övervåningen, riva en sektion av sidovinden ovanför trappen/hallen, bygga "räcke" där och sätta in ett takfönster för ljusinsläpp i hallen. Riva garderoben i hallen för mer rymd, vidga dörröppningen till köket för mer ljusinsläpp, byta tak och sätta in skjutfönster på altanen, bygga ny trapp, bygga växthus... ÅÅÅÅ, så mycket jag vill göra. Och detta var bara LITE av de drömprojekt jag har... Tänk om man hade obegränsat med pengar. I eftermiddag blir det i alla fall uppsättning av dörrfoder - DET ska bli spännande.
- Sommaren
Vad ska jag göra??? Söka jobb är ett alternativ. Ta ut föräldraledighet är ett alternativ. Söka sommarkurs är ett alternativ. Jobb ger mest pengar men minst utrymme för förverkligande av drömmar och ledighet. Föräldraledighet gör att vi lägger oss på ungefär samma ekonomiska nivå som nu. 60 dagar finns kvar att ta ut för Magnus, varav 36 med sjukpenningnivå och 24 med lägstanivå. Jag vill vara ledig! Eller snarare, en bättre formulering: jag vill ha kvalitetstid med Magnus och fria händer att hitta på vad jag vill! Obundenhet med andra ord.
Mycket som rör sig i mitt stackars huvud just nu alltså... Kanske därför det inte finns tillräckligt med fokus kvar för att kunna sitta och blogga, att döma av det senaste inläggets tidpunkt... Över en vecka sedan, nästan två snart. Jaja, jag får nog ordning på saker och ting tids nog. Det viktigaste är att jag har 1000 saker som inspirerar mig varje dag. Min man, min son, studierna, huset, det vackra vädret, krokusarna som blommar utmed husväggen, katterna som leker och gossar... jag gillar att leva!
söndag 15 mars 2009
JAAAAAAAAA!
Pulsen gick upp i 160, jag hoppade, bet naglarna, skrek, viftade och kissade på mig.Jag pratar naturligtvis om melodifestivalens omröstning. HERREGUD va spännande det var. Operanörd som jag är har jag hållt på Malena Ernman rakt av genom hela tävlingen. Så det var en stor besvikelse när jurygrupperna var sparsamma med poängen till henne. När det var dags för tittarnas röster trodde jag att det var kört. Måns skulle ju kamma hem flest poäng hos tittarna och Malena skulle inte ha en chans. Men efter att Måns fått sina futtiga poäng av juryn började mitt hjärta slå fortare... och fortare... och fortare... Och när det var dags för de sista poängen att delas ut - 122 och 144 poäng visste jag att det skulle stå mellan Malena och Caroline af Ugglas och DÅ kan jag säga att DÅ kunde jag inte sitta still. Snabbt räknade jag ut att det INTE skiljde mer än 20 poäng dem emellan, så med andra ord skulle Malena vinna om hon fick den högsta poängen....
Caroline fick 122.....
Pulsen går upp...
Sista poängen delas ut... Vem ska få den.... Vi vet inte än....
Spänning...
Och det är MALENA SOM KNIPER DEN!!!! JAAAAAAAA!
Hopp och studs och skrik och skratt! Vilken otroligt nervpirrande final.
GRATTIS MALENA ERNMAN!!!!! OCH TACK SVENSKA FOLKET FÖR GOTT RÖSTANDE!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)