Passar på att skriva några rader på morgonkvisten medan sonen sover så sött. Det blev ganska många timmars sömn inatt så jag känner mig utvilad! Han är så lätt att ha och göra med, våran Magnus. Inatt ammade jag honom 3 gånger. Halv 12, halv 03 och halv 07. Efter varje amning somnade han gott om igen efter blöjbytet. Mamma och pappa har sovit gott däremellan också.
Här kommer så en förlossningsberättelse (hoppas du orkar läsa igenom den):
Jag har ju haft mycket tankar och funderingar kring förlossningen innan han kom ut och vi har pratat igenom det flera gånger, jag har läst på i tidningar och på nätet för att verkligen vara förberedd på vad som ska hända. Men när det väl satte igång så fattade jag ändå inte att det var på riktigt. Jag hade haft svaga (i mina mått mätt) förvärkar i några dagar innan och på dagen den 28:e började de väl göra lite, lite mer ont, men inte värre än att jag kunde lulla på som vanligt här hemma. Vid 14 tiden kom det något brunt i trosorna, förmodligen slemproppen. "Hurra" tänkte jag, då är det på G... Om några dagar kanske? På eftermiddagen skickade jag ett sms till David om att "den senaste gjorde ganska ont, så du kanske ska komma hem snart". Men fortfarande tyckte jag väl att det skulle göra ondare! Jag ringde in till förlossningen för att höra efter vad de trodde och då kunde jag prata på som vanligt under en värk. De kunde inte säga om det hade börjat utan en undersökning, men jag trodde verkligen inte att det var "på riktigt" utan jag trodde att det var förvärkar och de skulle avta senare. Det gjorde de inte. Jag gick här hemma, satt vid datorn ibland, vid teven och värkarna verkade bli lite mer intensiva och göra lite mer ont, men de skulle väl göra ondare??? Det gör ju ont att föda barn! Jag var i alla fall tvungen att resa mig upp när värken kom och gå omkring, då var det lättare. För en annan kanske smärtan hade varit jättejobbig, men för mig var den hanterbar.
Jag satt mig i soffan och började teckna på en kolteckning. Värkarna kom fortfarande och jag skrev upp klockslaget på varje värk, det hade jag gjort nästan hela dagen och dagarna innan. I början av dagen kom de väl med ca 6-8 minuters mellanrum, när jag satt där i soffan kom de var 4:e minut - men jag tog det fortfarande lugnt! Vad väntade jag på egentligen? Var 4:e minut! Borde man inte fatta då att det är på gång!?! Efter en ganska ond värk lägger jag mig ner i soffan för att slappna av, förvärkarna brukar ju gå över då hade jag hört. Men jag hann ligga några sekunder så sa det "pang" eller "klick" eller något liknande, mellan benen och jag kände hur vattnet forsade ur mig... Jag flög upp ur soffan fort som aldrig förr, det får ju inte bli blött i soffan! Tog mig till telefonen och lutade mig över ett bord med det mek-färgade fostervattnet rinnandes ner för mina ben. Det blev en pöl där jag stod. Jag stod där och vaggade lite när jag ringde David: "hej, ehhh, vattnet har gått!". "ojdå - jag kommer på en gång". Mer än så tror jag inte att vi sa! David kommer hem, pussar mig och säger "ska vi föda barn, Elin!"
Efter lite pyssel och bestyr med blöjor hit och dit, torkande av vatten, packande av väska, handdukar och torra kläder så gav vi oss iväg mot förlossningen! Förrns NU förstod jag att det var allvar. Och värkarna gjorde också att jag förstod... Men det gick fortfarande bra att hantera smärtan. 19.30 var vi framme, 40 fullgågna veckor + 4 dagar. En jättegullig barnmorska tar emot oss, hog inger sån trygghet! Ganska snart undersöker hon mig. Så talar hon om att jag är 6 centimeter öppen! "Va? - oj." var väl min reaktion. Från att ha trott att det inte var på "riktigt" till att höra att jag är så pass öppen, det gör mig väldigt förvånad. Jag börjar med lustgas 40/60%. Värkarna är fortfarande hanterbara, jag och David kan ha roligt, samtala och skratta emellan. Vi har med oss lite frågesports-frågor som han läser för mig. Jag har alla rätt på ett kort! I bakgrunden spelas musiken som jag hade med mig, en skiva med klassiska favoriter som jag brännt själv. Det är en behaglig stämning! Lustgasen hjälper mig att slappna av, framför allt mellan värkarna och hämta nya krafter. Klockan 21.00 var det skiftbyte på förlossningen och den gulliga barnmorksan lämnar oss. Jag uttrycker tydligt att jag tycker det är tråkigt att hon ska gå, kommer inte ihåg, men jag tror till och med at jag grät, men hon säger att hon får inte missa bussen.
Så kommer en ny barnmorska in till oss. Hon ser barsk ut. Hon har inte samma varma blick, samma trygghet. Lite ångest sprider sig i min kropp... Hur ska det här gå? Det kändes inget bra vid första intrycket... Dessutom börjar värkarna göra REJÄLT ont. Ökar på lustgasen till 60/40%. Jag vill ha ryggbedövning säger jag. Jag vill ta bort den här fruktansvärda smärtan! Men så ska HON också in och rota i mig! När hon gjorde undersökningen på mig klockan 21.55 grät jag och tyckte inte om det! Hon rotar runt lite, ser lite fundersam ut och säger "ja, hm... du är öppen 9 cm nu så jag tror inte att det är värt att ta någon ryggbedövning". 9 cm!!! Bara 1 cm kvar... Samtidigt som jag känner en lättnad över att det snart är över så känner jag en stigande panik över värkarna som gör otroligt, otroligt ont. Och nu kunde jag inte heller få bedövning. Man kan inte ens föreställa sig hur ont det gör. Jag glömmer bort att andas som man "ska" och skriker i stället i lustgasmasken och kastar huvudet fram och tillbaks i sängen. David är ett fantastiskt stöd. Han andas med mig, håller mig i handen, pratar lugnande med mig och stryker mig i håret och över armen emellan värkarna. Utan honom hade jag inte klarat det! Han är min HJÄLTE! Trots paniken i mina ögon så behåller han lugnet inför mig.
Med jämna mellanrum kollar barnmorskan hur bebisen roterat i bäckenet. Mitt förtroende för henne har förhöjts betydligt, nu gillar jag henne! Bebisens huvud hade nu kommit nedanför spinae i bäckenet, vilket förklarar kräkningen jag hade innan, den s.k. "spinae-kräkningen". Preeklampsi (havandeskapsförgifning) diagnostiseras på mig eftersom mitt blodtryck ligger på 160/95 och urinstickan visar på 3+ i äggvita. Vilken betydelse det har i förlossningsförloppet har jag ingen aning om!
Klockan 23 har huvudet gått ner så lång så jag får krystvärkar. Värkarna kommer glesare, vilket betyder att jag får stå ut med smärtan av att huvudet ligger och tänjer där nere mellan värkarna. Jag bara ligger och väntar på nästa värk. "kommer den inte snart!!" säger jag frustrerande. Krystvärkarna går annars bra, jag har precis rätt teknik och de berömmer mig för det. Jag orkar trycka på runt 3 gånger per värk ungefär, men det är JOBBIGT! De får dock påminna mig om att trycka hakan mot bröstet och dra händerna emot mig (håller i ett handtag på enda sidan och David i andra) i stället för tvärtom. Mellan ett par värkar kunde jag titta mellan benen på ett mörkt, russinliknande huvud. Jag kände på det och det var varmt och mjukt och ihopskrynklat. Men det var svårt att stå ut med smärtan av att ha ett huvud tänjandes mellan benen. Det sved rejält och i efterhand kan jag förstå att barnmorskans min när hon sa "ja... jag vet, det här är INTE roligt" betydde att jag brast i underlivet... "Det går ju bra det här, du är jätteduktig, så där still låg inte jag när jag födde barn!" säger USK:an. "Vi tar det innan tolv va?" säger nån utav dem, uskan eller barnmorskan. Ja, det klart den ska komma ut innan tolv! Efter tolv blir det ju den 29:e och David har ju sagt den ska komma den 28:e, så det gällde att trycka på ordentligt de sista värkarna!!! Närmare klockan tolv säger barnmorksan till undersköterskan: "vi tar ut den på nästa". "va?" säger jag. "vad tar ni ut???" "bebisen!" säger hon. Hon verkar tycka att jag är lite knäpp som inte förstod det. Men det var inte lätt att förstå! Jag trodde att de snackade om huvudet bara eller nåt. Som jag har kämpat och som jag stått ut med denna stora mage huuuur länge som helst och nästan trott att bebisen var på väg att tillbakautvecklas för att den aldrig kom ut, var det väl inte lätt att förstå att stunden var inne då den verkligen skulle komma ut!
Klockan 23.55 glider han ut... Lille Magnus. Jag förstår inte att det är sant. Där kom MITT barn ut!!! Smärtan försvann... Och där är HAN! Jag kommer inte ihåg om han skrek eller nåt... Jag kommer ihåg att David sa med darrig röst "det är en kille!" "är det?" sa jag. Det är en så otrolig känsla. Eller snarare, man vet inte riktigt hur eller vad man ska känna! Omtumlande var det i alla fall. Så torkar de av honom och han får komma till mitt bröst. VILKEN kärlek! Han är så varm, så söt, så underbar! Han får en liten vit luva på sig och några varma filtar för att hålla värmen. Nu får de göra vad de vill med mig "där nere", nu är jag fullt upptagen med kontakten med min son! De trycker på min mage och moderkakan kommer ut och lättnaden är ännu större nu när magen är helt "tömd". Barnmorskan visar upp den tillsamans med fosterhinnorna. Allt såg fint ut. Nu kan jag ägna mig åt sonen. (tur jag hade sysselsättning medans de lappade ihop mig i underlivet - ca 45 minuter tog det!) Det är en ny känsla, ett nytt rus, det går inte att jämföra med något annat. 9 månader har det gått, man har fått gå igenom diverse graviditetskrämpor och så de senaste dagarnas förvärkar och värkar. Och så förbytts det till det här. Vi var 2, nu är vi 3! En familj. Jag tackar Gud för allt jag fått uppleva och för att han varit med oss under hela förloppet. Och tänk så fort man glömmer smärtan... Det är så häftigt! Den häftigaste upplevelsen i mitt liv.
Min familj
