Trött

Jag är trött. Tröttare än tröttast. Tröttare än någon kan förstå. Jag tror verkligen och menar verkligen att INGEN kan förstå denna tröttheten, förutom de som genomgått det själv. Alltså, de som själva väntat tvillingar och upplevt samma trötthet.

Jag är så trött att jag inte kan tänka. Allt, verkligen allt är en ansträngning. Jag kämpar för varje steg. Ändå gör jag så mycket mer än vad jag egentligen orkar... För att det är så jobbigt att behöva be om hjälp om så små saker som att hämta nässprayet eller stödstrumporna... "Många bäckar små gör en stor å" - det är mycket småspring och småärenden hemma som i sin helhet tröttar ut mig helt och hållet. Men som man i "normaltillstånd" bara gör enkelt och på reflex. Och till slut är orken nere på noll eller minus att nässprayet, som ligger i rummet bredvid känns extremjobbigt att hämta.

Igår var vi på shoppingrunda och inhandlade lite grejer till tvillingarna bland annat. Men det är egentligen helt vansinnigt av mig att ge mig ut på såna saker. Men med en vilja av STÅL och vetskapen om att vi kanske inte kommer hinna någon annan gång, innan det är dags, så ger jag mig ut ändå. Det gick på barnens hus, då kunde jag fortfarande stå upp och föra en konversation och tänka klart och inhandla det som stod på listan. Efter maten på shoppingcentret och det ENDA ärendet jag hade på babyproffsen orkade jag inte stå upp. Jag var helt svimfärdig, kallsvettades och tappade känseln i kroppen. Benen bar mig knappt och blicken var inställd på sittställen, sittställen, sittställen - var kan jag sätta mig ner. Det blev på en hylla vid spjälskydden. Bilen var inte mer än några 100 meter bort egentligen, men det kändes som den längsta sträckan någonsin. Jag fick sätta mig ner på varje bänk jag passerade för att inte svimma. Vid kvantum (en del av er vet att det inte alls är långt mellan babyproffsen och kvantum) fick David gå in och köpa dricka åt mig. Det blev en powerade, eller vad det heter. Sen orkade jag med stapplande steg ta mig ut till parkeringen och bilen.

Det blev en lång utläggning om min "shoppingrunda" men jag skriver det för att ge ett exempel på hur jobbig vardagen kan te sig för mig. Hur saker som är så lätta för "vanliga" människor blir en kamp för mig.

Det börjar bli riktigt jobbigt att kämpa. Missförstå mig inte, jag är verkligen JÄTTEGLAD och LYCKLIG för det som växer i mig och för vad som komma skall, men denna fysiska och psykiska kamp som jag utkämpar varje dag börjar tynga ner mig ordentligt. Att inte räcka till, att vara till belastning för andra, att inte veta vart jag ska ta vägen i allt bygg-kaos, att inte kunna koppla av... Och att inte få förståelse från alla håll.

Känns som att min kropp inte orkar mycket mer nu. Vikten har visserligen ökat med "bara" 10 kg, men det blir en del på min lilla svaga kropp. Bebisarna väger väl runt 2 kg styck, och moderkakan/moderkakorna, livmodern och fostervattnet väger kanske 2 kilo och den extra blodmängden som min lilla kropp pumpar runt väger kring 1,5 kilo... Benen är ständigt svullna och stumma som stockar, fingrar och tår går inte att böja smärtfritt och obehindrat pga svullnaden, blodtrycket ligger lågt, ibland så lågt att jag inte ens orkar SITTA upp och PRATA. Jag blir för andfådd, det blir en ansträngning. En morgon hade jag 150 i puls i över en halvtimme, trots att jag låg och vilade. Det var läskigt. Ni förstår, 150 - i VILA. Tänk er då den ansträngning som blir av att gå upp för trappen för att gå på toa!!! (som jag måste göra nu när vi renoverar badrummet) Eller uppför trappen efter att ha duschat. (förresten blir det korta duschar för mig nuförtiden, benen orkar inte bära mig länge i duschen och svullnar nästan upp så fort att man ser det).

Det låter som att jag tjatar och tjatar om hur illa allt är, men det finns en anledning till varför jag skriver om det. Och det är för att jag har en liiiten liten förhoppning om att detta kanske ska hjälpa andra runtomkring mig att förstå läget lite bättre. Det är liksom inte bara som det ser ut - en gravid kvinna med ett stelt leende på läpparna. Det ligger så mycket annat bakom. Och det jag beskrivit hittills i det här inlägget är inte ens hälften av det som kan sägas... Mycket ligger dolt under ytan. Dolt inom mig. Men en sak är säker. En tvillinggraviditet är aldrig som en vanlig graviditet.

Det kan vara upp till 8 veckor kvar på den här graviditeten, så det är bara att kämpa på.
Tvillingarna där inne gläder mig varje dag med deras sparkar och buffar och hicka. De ger mig framtidsvisioner och lyckokänslor mitt i allt. Jag längtar jättemycket efter dem och hoppas att kaoset här hemma lagt sig tills dess att de kommer ut.

Efter detta inlägg är fingrarna så svullna att jag knappt kan röra dem över tangentbordet längre. Så nu ska jag lägga mig och sova. Och lita på att ruljansen flyter på där nere på "levnadsplan" i huset. David och Niklas grejar med badrumsväggarna.

Fyra ord...

... Fyra ord för att sammanfatta mina känslor just nu.

Oro
Osäkerhet
Ovisshet
Besvikelse...

Det har inget med själva graviditeten eller tvillingarna att göra - de mår bra, mitt på tillväxtkurvan båda två - utan det är denna badrumsrenovering som suger musten ur oss. Och allt den för med sig. Tar tid från oss. Värdefull familje- och förberedelsetid. Kombinerat med stressen som kommer av att jag i det närmsta är helt obehjälplig i allt just nu. Allt från blöjbyte och dagislämning till matlagning och städning. Och det är inget jag kan rå för eller göra någonting åt.

En period som borde vara en av de lyckligaste perioder i mitt liv (tänker på graviditeten) blev till en av de mest deprimerande...

Så. Nu vet alla det. Varför hymla.

FÖR ALLA NYFIKNA!!!

Eftersom jag är en så generöööös människa så stillar jag härmed allas nyfikenhet.

Låt mig presentera, *fanfar*: MAAAAAGEEEEEEEEN!

Några saker att tänka på:

- magen sitter på min kropp och för med sig diverse kroppsliga förändringar förutom utökat bukmått.

- det ligger två bebisar där inne som väger kring 1,5 kg styck

- undvik kommentarar såsom "Guuuud vilken stor mage!"

- jag finns kvar. Jag är inte "bara mage".

- det är mer än vad ni ser.... Inte bara en "rund, fin faschinerande gravidmage". Det är mer än så...

- det är med viss rädsla jag lägger ut det här, så hantera mig varsamt!

Dags för dusch igen

Fast den här gången hjälper min kära man mig med det. Han står på en stol utanför duschabinen och häller vatten från skopan uppifrån, för att jag ska slippa akrobatisera. Han "agerar dusch", som han uttrycker sig. *kärlek* Funkar finfint, men nu vill jag ha tillbaks de "riktiga" duschmöjligheterna! En dusch är avkoppling för mig, en stunds avskärmande från omvärlden där bara jag existerar. Tid för eftertanke och ro. Tid för att pyssla om mig själv. Nu får vi pyssla om varandra. Det är rätt mysigt det med.

Dagens projekt har annars för mig varit att koka äppelmos. (lägger in en "storstöt" om dagen på nåt projekt, sen vilar jag. Eller försöker i alla fall) Satt i nära två timmar och skalade och klyftade två kilo äpplen. Kokade, mixade, sockrade och kokade igen. Jag var så slut när allt nästan var klart att jag satt på en stol och hängde över spisen medans jag mixade och rörde... Men det blev klart till slut, och det blev BRA! Och gott!

Hitills har jag gjort av det trädgården bjuder:
-vinbärssaft
-hallonsylt
-svartvinbärssylt
-äppeldricka
-äppelmos
-plommonmarmelad

GOTT, men dryyyygt. Men roligt! Man kan ju inte låta allt ruttna bort heller!

Blir svårare och svårare att röra på mig. Jag har nog bara några veckor kvar av rörlighet tror jag. Det börjar bli tugnt nu. Tur att jag är sjukskriven. Skulle aldrig orka med att åka till skolan varje dag, kämpa mig igenom korridorer med blytunga ben och flås, uppför trappor och sitta ner och pinas i föreläsningssalen med ryggont. Hellre är jag hemma där jag får vila när jag vill och där det bara är några meter till maten. Där får jag ta allt i min takt, eller inget alls.