goda nyheter

Vi har beviljats dispens för Magnus dagistimmar! I normala fall går barn som har föräldralediga föräldrar på dagis 15 timmar i veckan, och sedan relativt nyligen 8-11 per dag, vilket är helt idiotiskt dåligt. Men nu har vi, "tack vare" att Magnus ska få tvillingsyskon, fått beviljat att Magnus kan få gå upp till HELTID på dagis i tre månader framöver! Och det finns goda chanser att efter den perioden få beviljad ytterligare dispens för upp till 25 timmar per vecka.

WOOOOHOOO! En stor sten föll från mitt hjärta när vi fick beslutet. Min största farhåga inför att vara föräldraledig med tvillingarna har tagits ifrån mig. Jag/vi hade aldrig pallat att stressa för att få iväg och hem Magnus för de ynka 3 timmarna på dagis om dagen och dessutom hinna med att sköta tvillingarna.

HALLELUJAH MOMENT!

Hur länge till?

Denna mage... Hur länge till ska jag gå så här ultrahöggravid? Tycker det borde vara dags nu. Men jag har börjat bli JÄTTENERVÖS för förlossningsmärtan! Och om jag måste gå några veckor till så undrar jag hur sjutton jag ska orka klämma ut barnen. Livmodern kanske dessutom blivit så uttröttad av tyngden och storleken att den inte orkar med värkarbetet. Om barnen fortsätter att öka i vikt i takt med enlings-kurvan så går de upp ca 2,5 hg per vecka nu. Just det - ett halvt kilo mer barn i magen sen sist alltså! Heja mig! Finns det någon gravid-medalj man kan få för att ha burit på tvillingar?

Inga nya krämpor har uppkommit sen sist i alla fall. Det är fortfarande PUPP-klådan och karpaltunnelsyndrom som är det som är mest märkbart. Klådan är dock under kontroll, förut kontrollerade den mig och jag levde för den, men nu tycks medicin och salva ha hjälpt. Men jag är fortfarande prickig över hela kroppen, kliar mycket och är sönderkliad på vissa ställen. Klådan är som mest koncentrerad på händer, fötter och ryggslut och skinkor. Tröttheten och tyngden, svårigheten att gå, kan man väl knappast räkna in som "krämpor" nu, det är väl snarare normalt. Däremot har jag kännt en stark "mensvärk" till och från, framför allt på kvällen eller när jag varit uppe och gått "mycket" (mycket = några minuter, typ för att göra en macka eller nåt). Det har varit riktiga magkramper så jag har fått lov att gå och lägga mig och vila. Jag vill minnas att det kändes ungefär så dagarna innan Magnus föddes, men samtidigt känns det så lugnt så lugnt, som om ingenting händer. Har sammandragningar, men de går över vid vila och gör inte ont, men "trycker på" lite.

Nu är det full fart kring huset här. Byggarna har kommit och börjat spika fasad och vårt hus håller på att förvandlas från ett grådassigt plåt-hus till ett rött trähus med vita knutar! Ett hemskt oväsen är det om dagarna och jag har liiite svårt att slappna av. Men det sägs att det blir fint. Jag själv är inte så pass rörlig att jag kan gå ut och titta. Dessutom är trappen borttagen så vi har just nu in- och utgång via altanen eller garaget. Byggjobbare tycks däremot ta sig friheter som inte alltid passar sig med värdfolkets principer. Imorse traskade de rakt igenom vår lilla sköra nyplanterade häck med sina balkar till byggställningen. Droppen blev när jag såg att de tyngde ner en bit av häcken med en balk så den vek sig. Då knackade jag ilsket på rutan och gestikulerade att de minsann får gå runt!!!

Vi får se när bebisarna behagar titta ut. Förhoppningsvis hinner jag ge nån liten uppdatering innan vi drar iväg till förlossningen, men man vet aldrig. Känns helt overkligt att jag snart ligger i förlossningssängen med två snusande bebisar på mitt bröst. Lika overkligt som det kändes innan Magnus kom. Men sen när han kom ut så var det som att vända på en hand och plötsligt så kändes det så verkligt, som att man redan kände honom och att han alltid funnits... Å va jag längtar tills den stunden med tvillingarna...

Tack alla för att ni tänker på mig och oss!

PUPP. Och 6 kilo barn i magen.

PUPP - japp, så heter det jag har. Klådan alltså. Skönt att få en ordentlig diagnos, men desvärre så tar det ju inte bort symptomen. PUPP är en hudåkomma som bara drabbar gravida. En oerhört plågsam sådan!

Igår tillbringade vi tre timmar på lasarettet. Fattar inte vad vi gjorde där så lång tid egentligen... Men tvillingarna blev viktuppskattade i alla fall och de väger nu nära på 3 kilo var. Fortfarande exakt mitt på kurvan och lika stora som enlings-bebisar den här tiden. Exemplariskt med andra ord.Tvilling 2 var aningens svårmätt pga läget och det tog tid, så doktorn fick ta hjälp av överläkaren för att hitta rätt med ultraljudsdopplern. Det gick till slut. Kan ni förstå att jag går och bär på 6 kilo barn i magen? Och det är bara barnen det!!! Vattnet, moderkakorna och själva livmodern väger väl kring 3 kilo tillsammans de också. Och så den extra blodmängden min kropp pumpar runt och så lite vätska jag samlat på mig. Så egentligen har jag inte gått upp alls i vikt kan man säga! Vi pratade om eventuell igångsättning eftersom det är så jobbigt för mig nu, men i nuläget är inte min kropp mogen för det. Livmodertappen måste vara något uppmjukad för att det ska kunna fungera med igångsättning och det är den inte. Sätter man igång i alla fall finns risken att det inte har någon verkan och man får bara pinvärkar och det vill jag ju inte. I alla fall fick vi en ny tid på måndag för s.k. ställningstagande. Dvs ny undersökning för att se om livmodertappen mognat något och igångsättning kan ske.
Doktorn skickade remiss till hudmottagningen också och det var där jag fick diagnosen PUPP. En mycket skicklig, erfaren och duktig hudläkare tittade noga och länge på mig och mina utslag och ställde diagnosen, som egentligen inte var så svårställd. Han skrev ut en annan sorts klådmedicin till mig, en mjukgörande lotion (Propyless) och ny steroid-lotion. Dessvärre hjälper detta väldigt dåligt.... Det är kli kli kli kli ändå om dagarna. Och medicinen gör mig väldigt trött. Jag undrar hur i hela fridens dagar jag ska orka föda barn i det här tillståndet.

Fick en väldigt uppmuntrande och gullig present idag på posten från oväntat håll - TACK!!!! Det värmde ordentligt och jag fick en tår i ögat. Det är i såna här situationer som man märker vilka som verkligen bryr sig, förstår och tänker på en. Det var oerhört omtänksamt av dig (er) och jag tackar så mycket! Stor kram till er!

Nu är det bara att kämpa på några dagar eller veckor till... Och hoppas att jag är i någorlunda form när tvillingarna vill ut. Det ska bli så skönt när det är över.

karpaltunnelsyndrom

Vad är karpaltunneln? Är det en nybyggd tunnel genom centralmassivet? Är det en attraktion i lustiga huset? Är det en lek-tunnel i en lekpark på Skansen?

Det kan låta så, men karpaltunneln är en tunnel i handleden där nerverna som förser fingrarna med känsel löper. Och syndromet är då följdaktligen att tunneln trycks ihop av svullnaden som kommer med en graviditet och nerverna kommer i kläm = känseln försvinner, eller man domnar. Japp. Och detta har alltså drabbat mig. Jippi. jag är avdomnad i alla fingrar i höger hand utom lillfingret. Fiffigt va? Lillfingret som man använder så ofta. Jag har svårt att hålla fast i saker, typ pennan, dricksglaset eller mobilen och så känner jag inte när det börjar blöda för att jag kliat mig så hårt med högerhanden.

Det här är inte roligt längre! Jag älskar mina tvillingar och vill att de ska ha det så bra som möjligt och jag längtar verkligen efter dem och att få hålla i dem. Men nu vill jag inte vara gravid längre. Jag vill minska några kilo i vikt så jag kan gå längre än 10 meter utan att känna att benen blir överansträngda och jag andfådd och med puls 150, jag vill att den här eländiga klådan ska upphöra, jag vill inte ha avdomnad hand längre och jag vill inte vara så här trött och less längre.

Kanske tycker någon att jag inte tänker på tvillingarna utan bara på mig själv, men så är det ju inte. När jag säger att jag inte vill vara gravid längre så vill jag inte få kommentaren "men du... tvillingarna då... Tänk på tvillingarna då" utan förståelse för mitt tillstånd och det min kropp utsätts för. Precis som om graviditetskrämporna slulle vara lika med att jag skyller det på tvillingarna. Herregud nej!!!

Idag har jag fått det omtalade svininfluensavaccinet. Känner mig glad och stolt att jag tog det och förstår faktiskt inte de som tackar nej. Om nu staten (eller vad det är) kostat på en massvaccination och det verkligen rekommenderas att ta det, för sin egen skull men inte minst för alla andra man riskerar att smitta, varför avstå? Ok om man inte är ett dugg rädd för att själv bli sjuk i influensan, men risken finns ju att man smittar någon som i sin tur blir jättedålig av det. Hur bra är det liksom? Jag tycker man ska vaccinera sig. Om inte för sin egen skull så av solidariska skäl.

Så ikväll har jag avdomnad högerhand, vaccinations-öm vänsterarm och så klåda, sveda och värk över hela kroppen. Vecka 36 nu.

Imorgon dags för tillväxtultraljud igen. Var ett tag sen sist. Hoppas de fortfarande växer lika fint, trots att det är extremt trångt där inne. Ska passa på att ställa en diskret fråga om igångsättning... Vill egentligen inte, eftersom jag tror att förlossningen kommer bli mycket mer utdragen, men samtidigt orkar min kropp, eller framför allt inte mitt psyke mycker mer nu. Vill byta ut frustrations- sveda och värk tårarna mot glädjetårar över att få mina tvillingat i famnen...

Hepatos eller inte hepatos... Klådkarusellen snurrar på!

Det blir rätt mycket graviditetssnack nu i den här bloggen... Men det är ju det mitt liv kretsar kring just nu. Det är ju det som är det enda jag orkar med, att vara gravid. Men lite annat i omvärlden snappar jag upp också. Badrummet till exempel, och lite av vad som händer i Magnus liv och i Davids liv.

Just nu lever jag med och för den här klådan. Lever för att klia, lever för att lindra klådan, lever för att ta reda på vad det är. Jag har efter att ha provat nästan allt, kommit på att ingenting hjälper. Ingenting från kalla omslag, kylbalsam till hydrokortisonsalva och tavegyl antihistamintabletter.

Alltså, jag vet inte om ni kan förstå vilken hemsk, hemsk panikkänsla det är att ha klåda ÖVERALLT. Fruktansvärt. Och att se huden förändras och bli rödflammig, knottrig, svullna upp och få små blåsor. Det började för 1,5-2 veckor sedan. Ganska lindrigt om man jämför med hur det är nu. Men jag tog ändå upp det med barnmorskan, som direkt tog prov för att analysera serum och ta reda på om levern läcker gallsyra. Det tog en vecka att få svar och igår fick jag reda på att provet var utan anmärkning och låg på 7 och det är först vid 10 som man kan börja prata om hepatos - som alltså innebär att levern inte klarar av att rena kroppen från hormoner och gifter och läcker ut gallsyra i blodomloppet och orsakar klåda. Gallsyran kan i sin tur påverka bebisarnas syreupptagning och de kan få syrebrist. Men skulle jag bo i Finland skulle jag ha Hepatos, för där är gränsen 6. Alla mina symptom och klådan stämmer EXAKT in på hepatosdiagnosen, men nä, det är alltså inget som de kan säga att jag har.
Fick träffa en läkare på mvc igår också, som tittade på utslagen, frågade en massa frågor, tog nya prover på leverstatus. Men vi blev inte mycket klokare. Skabb kom på tal också, men efter noga undersöktning med lupp kunde hon inte se några tecken på det. Och proverna fick jag svar på idag, de var utan anmärkning.
I eftermiddags blev klådan så där outhärdlig igen så jag ringde specialistmödravården. Då fick jag tid hos en obstretiker (kvinnoläkare) imorgon. Jag hoppas jag kan få svar eller hjälp... Ska be om att få ta nytt gallsyreprov också.

Tills dess försöker jag lindra klådan så gott jag kan... Kroppspuder funkar bra mot en öm stor mage som ligger och skaver mot låren i sittande ställning.

Fortsättning följer...

Vecka 34. Tvillingundret.

Det är ett under att tvillingarna får plats i min mage, det är ett under att de är kvar i min mage. Ett tvillingunder. Det är ett under att min kropp kan bära två bebisar. Ett tvillingunder. Det är ett under att jag STÅR UT med de kroppsliga krämporna som följer med graviditeten. Ett TVILLINGUNDER! Så vad ska man göra? Tacka Gud? Just nu känns det som att jag vill vänta med att tacka Gud tills tvillingarna är ute och i min famn. Tacksamheten ligger i undret att vi ska få två små, förhoppningsvis friska, barn.

Idag är den här graviditeten inne på vecka 33+3. Således är det alltså en tid kvar tills de små underverken kommer ut. Tre veckor skulle jag gissa på, även om det känns som att de skulle kunna komma närsomhelst. Och varsomhelst! Varsomhelst på min mage känns det som att de försöker tränga sig ut. Det trycker på i varenda "hörn" när de är som mest aktiva. Det kommer en armbåge och spänner ut naveln nästan till bristningsgränsen, det ligger ett huvud som pressas ner mot min bäckenbotten så det känns som att den ska brista, det "åker" en fot längs med revbenskanten så att man kan tro att bröstkorgen ska sprängas... Vilken väg var de de skulle komma ut nu då? Jajustja, "där nere" ja. Jaha, men där har jag ju tappat känseln för länge sen ju.

Förutom att jag har svårt att gå, stå, ligga sitta, äta (utan att få halsbrännan från helvetet) - alltid ska det göra ont någonstans, vara svullet, trycka eller domna - så har jag nu drabbats av en våldsam graviditetsklåda. Alltså, det måste vara den värsta klådan en människa kan drabbas av! den sitter djupt, den sticker och bränner och går ALDRIG över, och såklart är den värst på natten och såklart är den värst på magen över de fina bristningarna och mellan fingrar och på fingrar och handflator, insidan låren och på fötterna! Ingen salva hjälper. Det bara svider och sticker ännu mer. Det blir sår och det sväller upp. Det KAN bero på hepatos, att min lever inte klarar av graviditetshormonerna och massa gifter går ut i blodet i stället för in i tarmen och ut den naturliga vägen. Gallsyror. Och det får man tydligen sån här klåda av. Jag lämnade blodprov igår som ska skickas på analys så får vi se vad det visar. Jag är såklart orolig, framför allt för tvillingarna, då det kan innebära att de får syrebrist...

Det är verkligen så, att det blir jobbigare och jobbigare dag för dag. Det trodde jag faktiskt inte för en vecka sen, att det skulle kännas så här nu. Och jag tror inte riktigt ekvationen går ihop, jag tror att det blir värre och värre, fastän jag tänker rätt ofta "nu kan det väl inte bli värre". Lika mycket som var skillnad från vecka till vecka förut, kan vara skillnad från dag till dag nu.

Guldstunderna är när jag kan hitta en bekväm ställning och bara njuta av tvillingarnas rörelser där inne... Känna dem, klappa lite på magen, prata lite med dem och drömma om hur de ser ut, och vad de är för individer och hur vi kommer få det när de kommer ut. Jag har i alla fall bäddat deras spjälsäng, som de ska få dela till en början. Det är så mysigt att titta på den. Men någon förlossningsväska har jag inte färdigställt än, väntar på att belamringen i sovrummet där nere (som varit sov- bygg- och sågrum under badrumsrenoveringen) ska upphöra så att jag kan komma åt och få utrymme för att packa alla grejer.

Vad ska jag göra de här sista veckorna? Hur ska jag kunna röra på mig när 10 kilos tyngd ligger koncentrerat framåtriktat och nedåtriktat. Och inga stilla kilo heller, är en väldig aktivitet ibland. Snart får jag i alla fall "flytta ner" eftersom badrummet blir klart denna vecka. (HURRRAAAAA!). Har ju "bott" toa-nära på övervåningen i ett par veckor nu. Nu får jag snart bo toa-nära där nere. Och vilken toa sen! Vårt badrum blir verkligen S*K*I*T*S*N*Y*G*G*T.

Badrumsgubbarna (tänker framför allt på DAVID, Davids pappa, Niklas och Stefan) har jobbat på heroiskt, vilket resulterar i gatans (eller Stadens? Eller Länets? Eller kanske till och med SVERIGES?) mest välgjorda och snyggaste badrum! Bild kommer, jag lovar.

Kram på er, alla som läser/följer bloggen. Snart har vi mycket att glädjas över!