Emma och Karin mår bra! 17 dagar gamla idag. Ammar, bajsar, sover och skriker litegrann. Världens härligaste ungar! Växer gör de också, 4 cm sen födseln. Och mat får de i sig så det räcker för dem båda - stadigt upp på viktkurvan! Känns bra och jag ammar faktisk inte HELA tiden som en del kanske kan tro. För det mesta går det bra att amma en i taget eftersom de blir mätta fort, men vill jag att de ska bli extra mätta och extra fort så tar jag en vid varje bröst, då drar de igång mjölk-flödet ordentligt åt varandra! :-)
Jag börjar också må bättre. Ingen feber längre. När vi kom hem från BB fick jag med mig smärtstillande mot eftervärkarna och för smärtan i operationssåret. De fortsatte jag ta hemma i flera dagar, vilket gjorde att jag inte märkte att jag hade feber. Jag gick och frossade här hemma, frös, skakade, frös, skakade, och så hade jag faktiskt ont över en knöl över ärret. Stundvis väldigt ont. Jag lät bli att ta eftermiddagsdosen av medicinen och på kvällen kom febern som ett brev på posten. Klart att det var nåt fel på mig! Jag var ju hur matt som helst, orkade ingenting. Men jag tänkte att jag var lite "ur-ammad" och att det var hormoner...
Det blev akutenbesök och prover togs som inte visade bra, utan det var alltså en infektion nånstans - i operationssåret förmodar man. Jag blev således inlagd över natten och vid ett nattligt toabesök i mitt rum så petar jag till magen lite där nere kring ärret och då bara brister det och forsar ut massa vätska... Kändes som att hela magen brast, men så var det ju inte.
Jag är inte helt bra än, såret är inte helt läkt, men jag hoppas att antibiotikan tar kål på vad skit som finns i min kropp, så att jag kan få börja leva och må bra! Det har varit extremt extremt tufft de här dagarna och vi är för det mesta själva här hemma så det är tufft för oss båda.
MEN - jag vill rikta ett STORT tack till alla vänner som bryr sig så mycket om mig och oss! Ni vet nog själva vilka ni är som läser det här. Vänner som går att anförtro sig åt, vänner som skickar söta små nallar i tider av förtvivlan, vänner som uppvaktar, vänner som skickar presenter på post, vänner som köper hem blöjor åt oss och kommer med fika, vänner som lyssnar på andra änden av msn eller sms, vänner som rycker ut och skjutsar akut till lasarettet, vänner som skriver stöttande ord på facebook...
Ni är ovärderliga för mig - ert stöd betyder så jättemycket. Tack.
7 kommentarer:
Många kramar till er alla i familjen !
Vi fortsätter med det. Stora kramar!
Jag känner mig otillräcklig, men jag hoppas du uppskattar det lilla!
Kram på er allihopa!!
Malin: Jag har uppskattat det lilla hos dig hela tiden och det är stort för mig!
tack. vad glad jag blev när jag läste men du vet att jag alltid ställer upp. dag som natt. =)
Hoppas du mår bättre nu..
skrev anatomi tenta idag.. gick nog inge vidare, tentorna blir bara svårare och svårare för varje gång och det är massa under frågor på varje fråga.. inge kul alls, så det är bara att ladda om och köra nästa gång också.
Ta hand om dig.. Du är bäst! Kram
Karin: Jo, viss mår jag bättre. Ingen feber. Antibiotikakuren tar slut idag så vi får se om kroppen har återhämtat sig, det visar sig. Däremot vätskar såret fortfarande och har gått upp litegrann ca 1,5 cm (svider!) så idag fick jag till disktiktan och tejpa ihop det lite... Skit att det inte bara kan läka!
Skönt att du låter piggare Elin men synd att såret inte ska kunna läka som det ska. Här hälsningar från Jämtland och present väntar till barnen därifrån. Kram från "momo".
Skicka en kommentar