Allhelgonahelgen

Det var nog den mysigaste allhelgonahelgen någonsin tror jag.

Allt var så rofyllt - till och med städningen! Och jag och Magnus fick riktigt mysiga mamma-barn timmar just på lördagen. Vet inte varför, men det var som att vi bara var förälskade hela dagen och inte kunde tänka på annat än varandra. Vi hade en speciell kontakt. Vi busade, kramades, pussades, lekte, städade tillsammans... Så underbart... Han är den goaste som finns!

Mitt under blöjbytet berättar jag för Magnus att vi ska till kyrkogården och titta på massa ljus. "Kan du säga kyrkogård?" frågar jag honom. "hyykogååååå" "massa juuuuhh" säger han då. Jag och David tittade på varandra och log. Väl på kyrkogården så springer han runt alldeles till sig bland ljusen och ropar "dä! dä!" "juuuuh!" "hykogåååå!" Jag delar Magnus känsla helt och hållet, om än lite mer diskret uttryckt. Det är väldigt vackert. Det är mycket folk där och han springer nästan på en del av dem. Med bestämda steg går han fram längs stigarna och vägarna på kyrkogården och ibland stannar han till och tittar upp på de mötande och säger "hej". Jag kan inte låta bli att skratta. Och inte en del av de vi möter heller.

Han lär sig så otroligt mycket nytt just nu! Det sprutar ord om honom, "kokogiii" =krokodil "hoppa" = soppa "bebi" = bebis och mååååånga många fler ord. Och så har han börjat säga korta menigar. "Åka bil" säger han. "mommma båcka" =morfar är borta. "åka mommo maji" =åka till mormor och Malin. Ja, det är så mycket att jag inte kan hålla allt i huvudet. Han lär sig så klart mycket på dagis och det är ju kul! Men ibland värker det i mammahjärtat när jag tänker på att han har ett helt eget liv på dagis, han har en vardag där. Det händer saker i hans liv som jag inte har koll på. Han blir uppfostrad av andra än David och mig. Men naturligtvis är det mest positivt med dagis.

Ikväll hade vi dukat upp med nyponsoppa i tallrik och det har Magnus aldrig ätit. Men när vi sätter honom i stolen vid bordet framför soppan så säger han "hoppa!!!" Oj, tänker vi, han visste vad det var! Han har nog fått det på dagis. "hoppa! Gagi" (= soppa, dagis) säger han sen och då förstår vi.

Fröknarna på dagis berättar glatt om Magnus dag när jag hämtar honom. De säger att han kan så mycket. "säg det som han inte kan!" säger de. De berättar att han kan namnet på alla på dagis. Att han vill vara med på allt som de stora gör och att han hänger med. Många av de små barnen i Magnus ålder är så "bebisaktiga" och sitter mest för sig själva eller med nån fröken. Men Magnus är med de stora barnen och leker. När vi kommer till dagis blir vi mött av 4-5 tjejer och killar som ropar "heeeeej Magnus" och kommer fram och klappar honom. Och Magnus säger "hejdå mamma" på en gång och det betyder att han vill att jag ska gå. Jag blir så glad av att höra personalen berätta allt som händer i Magnus liv på dagis! Samtidigt är jag lite ledsen att jag missar det.

Ja, det var en liten inblick i Magnus liv det. I våra liv händer det inte så mycket nytt. David har fått en praktikant på jobbet, en som går prästutbildningen, och jag pluggar på. Är inne på den 3:e delkursen i Psykologi I nu och det känns ganska tungt just nu. Det är en tråkig lärare, tråkig bok, tråkiga och oklara arbetsuppgifter och allmän förvirring bland oss studenter. Så det känns inte så bra inför tentan om 2 veckor. Men på tisdag ska jag börja plugga "på allvar".