Besvikelse

Jag har helammat mina tjejer sedan de föddes, med något undantag då de fått lite babysemp av olika anledningar, tex då jag varit borta eller varit trött. Jag har varit så stolt över det och de har växt helt enligt kurvan. Tänk att jag med min kropp och mina tillgångar kan nära två små människobarn! TVÅ! Jag har haft (och har fortfarande) som ambition att amma tills de ska börja med smakportioner vid ca 6 månaders ålder.

Inför BVC besöket idag kände jag mig på nåt märkligt sätt lite orolig. Och jodå, tyvärr hade tillväxtkurvan för båda planat ut. Vilken otrolig besvikelse!!! Amma är så viktigt för mig! Och för DEM. Emma och Karin. Jag vill betyda något, vill lyckas, vill imponera, vill vara värdefull! Vill visa att jag kan! Jag blev så ledsen, besviken och deprimerad. Någon som förstår mig?

Jag vet inte vad det beror på, men jag har mina teorier. Det är faktiskt efter kryssningen för ca 1,5 vecka sen som de började vakna fler gånger om natten, vilja äta oftare etc. Tre saker: ETT - Jag hade (för första gången) mjölkstockning i mitt "stora" bröst strax innan kryssningen och en hemsk spricka, svullnad och inflammation. Jag tror kanske produktionen inte riktigt tagit fart efter det. TVÅ - Tjejerna är tre månader = tillväxtperiod. TRE - de har ju varit MAGSJUKA! Borde tappat en del under den, eller? Jag VILL verkligen inte att det ska bero på att min mjölk inte räcker, att det håller på att sina eller nåt. Det skulle kännas så misslyckat, eller är jag knäpp?

Nu ammar jag intensivt och hoppas att produktionen tar fart! Jag hoppas tjejerna ska öka i vikt av min mjölk! Jag ska aven (försöka) sluta med kaffe, som är negativt för produktionen, dricka mycket, Äta SPC-flakes, stressa indre, slappna av, (försöka) dra ner på alla krav och vila så gott det går. Känns bra.

Tjejerna är så goa och jag älskar dem så!