Trött

Jag är trött. Tröttare än tröttast. Tröttare än någon kan förstå. Jag tror verkligen och menar verkligen att INGEN kan förstå denna tröttheten, förutom de som genomgått det själv. Alltså, de som själva väntat tvillingar och upplevt samma trötthet.

Jag är så trött att jag inte kan tänka. Allt, verkligen allt är en ansträngning. Jag kämpar för varje steg. Ändå gör jag så mycket mer än vad jag egentligen orkar... För att det är så jobbigt att behöva be om hjälp om så små saker som att hämta nässprayet eller stödstrumporna... "Många bäckar små gör en stor å" - det är mycket småspring och småärenden hemma som i sin helhet tröttar ut mig helt och hållet. Men som man i "normaltillstånd" bara gör enkelt och på reflex. Och till slut är orken nere på noll eller minus att nässprayet, som ligger i rummet bredvid känns extremjobbigt att hämta.

Igår var vi på shoppingrunda och inhandlade lite grejer till tvillingarna bland annat. Men det är egentligen helt vansinnigt av mig att ge mig ut på såna saker. Men med en vilja av STÅL och vetskapen om att vi kanske inte kommer hinna någon annan gång, innan det är dags, så ger jag mig ut ändå. Det gick på barnens hus, då kunde jag fortfarande stå upp och föra en konversation och tänka klart och inhandla det som stod på listan. Efter maten på shoppingcentret och det ENDA ärendet jag hade på babyproffsen orkade jag inte stå upp. Jag var helt svimfärdig, kallsvettades och tappade känseln i kroppen. Benen bar mig knappt och blicken var inställd på sittställen, sittställen, sittställen - var kan jag sätta mig ner. Det blev på en hylla vid spjälskydden. Bilen var inte mer än några 100 meter bort egentligen, men det kändes som den längsta sträckan någonsin. Jag fick sätta mig ner på varje bänk jag passerade för att inte svimma. Vid kvantum (en del av er vet att det inte alls är långt mellan babyproffsen och kvantum) fick David gå in och köpa dricka åt mig. Det blev en powerade, eller vad det heter. Sen orkade jag med stapplande steg ta mig ut till parkeringen och bilen.

Det blev en lång utläggning om min "shoppingrunda" men jag skriver det för att ge ett exempel på hur jobbig vardagen kan te sig för mig. Hur saker som är så lätta för "vanliga" människor blir en kamp för mig.

Det börjar bli riktigt jobbigt att kämpa. Missförstå mig inte, jag är verkligen JÄTTEGLAD och LYCKLIG för det som växer i mig och för vad som komma skall, men denna fysiska och psykiska kamp som jag utkämpar varje dag börjar tynga ner mig ordentligt. Att inte räcka till, att vara till belastning för andra, att inte veta vart jag ska ta vägen i allt bygg-kaos, att inte kunna koppla av... Och att inte få förståelse från alla håll.

Känns som att min kropp inte orkar mycket mer nu. Vikten har visserligen ökat med "bara" 10 kg, men det blir en del på min lilla svaga kropp. Bebisarna väger väl runt 2 kg styck, och moderkakan/moderkakorna, livmodern och fostervattnet väger kanske 2 kilo och den extra blodmängden som min lilla kropp pumpar runt väger kring 1,5 kilo... Benen är ständigt svullna och stumma som stockar, fingrar och tår går inte att böja smärtfritt och obehindrat pga svullnaden, blodtrycket ligger lågt, ibland så lågt att jag inte ens orkar SITTA upp och PRATA. Jag blir för andfådd, det blir en ansträngning. En morgon hade jag 150 i puls i över en halvtimme, trots att jag låg och vilade. Det var läskigt. Ni förstår, 150 - i VILA. Tänk er då den ansträngning som blir av att gå upp för trappen för att gå på toa!!! (som jag måste göra nu när vi renoverar badrummet) Eller uppför trappen efter att ha duschat. (förresten blir det korta duschar för mig nuförtiden, benen orkar inte bära mig länge i duschen och svullnar nästan upp så fort att man ser det).

Det låter som att jag tjatar och tjatar om hur illa allt är, men det finns en anledning till varför jag skriver om det. Och det är för att jag har en liiiten liten förhoppning om att detta kanske ska hjälpa andra runtomkring mig att förstå läget lite bättre. Det är liksom inte bara som det ser ut - en gravid kvinna med ett stelt leende på läpparna. Det ligger så mycket annat bakom. Och det jag beskrivit hittills i det här inlägget är inte ens hälften av det som kan sägas... Mycket ligger dolt under ytan. Dolt inom mig. Men en sak är säker. En tvillinggraviditet är aldrig som en vanlig graviditet.

Det kan vara upp till 8 veckor kvar på den här graviditeten, så det är bara att kämpa på.
Tvillingarna där inne gläder mig varje dag med deras sparkar och buffar och hicka. De ger mig framtidsvisioner och lyckokänslor mitt i allt. Jag längtar jättemycket efter dem och hoppas att kaoset här hemma lagt sig tills dess att de kommer ut.

Efter detta inlägg är fingrarna så svullna att jag knappt kan röra dem över tangentbordet längre. Så nu ska jag lägga mig och sova. Och lita på att ruljansen flyter på där nere på "levnadsplan" i huset. David och Niklas grejar med badrumsväggarna.