trädgård

Paprikorna i växthuset blir så många att plantorna knappt kommer orka hålla dem uppe, tomatplantorna bär på många kart och små "kulor" och trängs där inne i mitt lilla växthus, plommonen hänger som stora tunga klasor likt vindruvor, hallon plockas nästan 1 liter per dag nu, vinbären tynger ner buskarna till marken liksom äpplena på äppelträden... Och i landet frodas potatisen, dillen, morötterna och den stackars lilla salladen som halkade lite efter... Vilken fin skörd!

Och vilket jobb! Ett kärt jobb visserligen. Jag gillar resultatet skarpt! Jag drivs av att få egenkokad sylt, mos, marmelad, äta egna morötter och potatis som vi kan krydda med egen dill. Jag drivs av tanken av att få skörda härligt doftande fullmogna tomater och paprikor och att få gå ut och plocka ett eget äpple till efterätt, obesprutat och naturligt. Jag minns med "fasa" äppelskörden från förra året. Äpplena bara föll och föll och föll och vi krattade och slängde mängder, men ÄNDÅ gjorde jag flera liter äppeldricka och flera liter äppelmos.
Plommonen likaså, där gick också jättemånga till spillo och blev kråkmat, men ändå så blev det flera burkar supergod plommonmarmelad. I år lär det bli likadant ungefär.
Men förra året hann vi inte med varken hallonskörden eller vinbärsskörden, så det blir nytt för i år. MUMS kommer det bli, sylten som jag ska koka på dem. Sen har vi ju potatisen, morötterna, dillen och salladen som v inte heller hade förra året. Men de är det inte lika mycket jobb med. Inget som behövs tillredas eller så, bara att äta och njuta!

Jag tycker, så här långt, att vi har lyckats bra med vår trädgård i sommar, trots allt. Visst har det varit ogräsinvationer som avlöst varandra, men vi har försökt så gott vi kunnat att hålla efter på de mest kritiska ställena. Och så har vi haft STOOOR hjälp av min mamma, som kommit och undsatt oss i nöden och rensat ogräs. Det visade sig ju att vi behövde lite mer hjälp än vad vi från början tänkt, eftersom graviditeten tog mer på mina krafter i och med att det blev tvillingar.

Så ni ska inte tro att jag är i nåt toppskick direkt. Graviditeten tar på krafterna och för det allra mesta så är jag bara totalt orkeslös, svimfärdig eller har ont någonstans. Jag måste vila jättemycket. Ändå är det bara vecka 24 nu. Många gånger gråter jag för att jag får kämpa för det lilla, lilla och många gånger får jag dåligt samvete när jag måste bara stå (eller ligga eller sitta) och se på... När David diskar, plockar, städar, byter blöja och inte minst - jagar Magnus. Jag längtar tills dess att jag återfår krafterna och kan börja vara mamma och fru igen, på det sättet JAG vill! I nuläget har jag inte kraft och kroppen håller inte för att springa efter Magnus när han sätter fart mot gatan. Det går bara inte. Och på sin höjd orkar jag och hinner tömma diskstället innan jag känner mig svimfärdig och bara måste gå och sätta mig. Jag har inte heller krafter till att stå och gräva sandlådan, klippa gräset, köra med trimmern, såga bräder till staket... Jag får se på. Det känns inte bra.

Men sitta på en stol utmed vinbärsbuskarna och hallonbuskarna och plocka - det kan jag! Och utföra småsysslor här och där. Jag får försöka fokusera på och glädja mig över det lilla. Och se framåt.

Det värmer ändå att David säger att jag är ändå den största hjälten, som bär på TVÅ bebisar.

David är MIN hjälte! Han är fantastisk! Jag beundrar honom mer än någon annan. Min älskade man.