Vi ska bli FEM!

Igår var vi på ultraljud. När jag la mig på britsen sa barnmorskan "oj, det var en stor mage!". Usch va less jag var på den kommentaren... Men jag sa som jag sagt till alla andra; "ja, det är lite svullet...". Hon började greja med ultraljudsapparaten och vi såg på skärmen. Jag tyckte att det såg lite "rörigt" ut. Det var så mycket av allt liksom, och det blev otydligt vad som var vad. Jag tänkte först att bilden nog var oskarp. Men med Magnus och ultraljudet vi gjorde med honom i magen så kunde man direkt se formen av en bebis. Nu var det annorlunda. Efter ett tag så sa hon "ser ni vad jag ser?" "vaddå, är det fler?" sa jag med ett stort leende. Sen minns jag inte riktigt vad hon sa, men hon bekräftade i alla fall att det var TVILLINGAR!!! Och när vi fick det beskedet så bara skrattade vi... David, som filmade samtidigt med kameran (inte filmkameran alltså), skrattade så att filmen blev lite skakig. Sen var allt bara så spännande... De var så söta. Tvilling 1 sög på tummen och hade min profil som barn. Tvilling 2 låg mer ihopkrupen. "De kanske turas om" skämtade jag. De låg i varsin fostersäck och skiljeväggen dem emellan var tjock och det var tydligen bra. De såg friska ut och var lika stora. Nytt förlossningsdatum blev den 21 november, tidigare var det 24 november. Men vi räknar såklart med att det blir några veckor tidigare.

Så det blev liksom inte ett rutinmässigt ultraljud för föräldrar som "gjort det förr". Allt blev nytt igen. Det pirrade lika mycket och vi kände lika stor lycka, om än starkare... Det var inte som att göra samma grej igen liksom.

Det är alltså TVILLINGAR i min mage! Det lustiga är att vi ju misstänkt det. Men det har mest varit som en skämtsam grej liksom. Haha, magen är så stor - det kanske är fler! David har pratat med magen och "knatte, fnatte och tjatte". Men jag har ändå tänkt att det är ju så ovanligt med tvillingar så det är säkert bara en. Jag är bara tjock för att det är andra barnet. Men innerst inne har jag haft aningen hela tiden, eller i alla fall på nåt sätt förberett mig mentalt för att det KAN vara två. Och så många saker har tydit på det. Att jag har varit så extremt trött, att jag har upplevt hjärtklappning och orkeslöshet så tidigt i graviditeten och sen så klart att livmodern växt och blivit så stor. Det sista som gjorde att jag verkligen tog tanken på allvar att det kanske kunde vara fler var att jag kände en fot (eller nåt) väldigt långt upp på min mage, typ 5 cm ovanför naveln, och att det sparkade långt där nere OCH långt där uppe...

Det är ett Guds under, en Guds gåva... Han måste verkligen lita på oss eftersom han ger oss denna gåva och förtroende att bära och ta hand om två barn. David påminde om bibelordet "Gud ger en aldrig fler bördor än vad man klarar av". Det är så skönt att tänka så. Även om det finns orosmoment i detta så har jag ändå full tillit till min kropp och till Gud. Vi kommer klara det!

Vi får väl se om de vid nästa ultraljud hittar en tredje bebis... haha. Många har påminnt oss om att det tydligen är "vanligt" med trillingar i Grycksbo.

/Elin