Sitter här framför datorn med "magen i knät". Den har sjunkit ordentligt de senaste veckorna. Jag tänker: magen kan väl inte bli större nu? Men det kan ju fortfarande vara upp till 3 veckor kvar och bebisen måste ju växa även under de veckorna. Det är hemskt bökigt att vända sig i sängen på nätterna. För vända mig, det måste jag, nästan varje kvart (känns det som!), för tynden blir påfrestande och jag måste variera belastningen. På morgonen gör det ont i höfterna så jag kan inte ligga kvar och "morna" mig, utan går oftast upp när David går upp, vilket ju är trevligt, för då kan vi ju äta frukost tillsammans!
Igår gjordes ett överraskande ultraljud på mig. Jag var på specialistmödravården för att kolla upp lite värden och sånt, enligt remiss från min barnmorska. Jag trodde de skulle ta massor av prover men det gjorde hon inte utan hon gjorde bedömningen att allt stod rätt till i alla fall, att döma av tidigare värden, vilket förvånar mig. Barnmorksan hade ju ändå remitterat mig dit! Jag tog inte med mig David heller för jag trodde det skulle bli massa tråkiga prover bara och förväntade mig verkligen inte ett ultraljud! Så när jag förstod att det skulle göras ett sådant så la jag mig motvilligt på britsen och vågade knappt titta på skärmen... Tänkte på David hela tiden, så synd att han missade det! Jag var rädd för att se könet, för det ville jag VERKLIGEN inte få reda på innan David!
Bebisen mådde alldeles utmärkt i alla fall, vikten uppskattades till strax över 3000 gram och hjärtat pickade på som det skulle. Det var skönt ändå att det gjordes ett ultraljud, för då kunde mina nojjor om att det skulle vara nåt fel på bebisen stillas! Det är en frisk liten krabat där inne! Och hans/hennes föräldrar vill gärna att den kommer ut snart!
/Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar